Varken sport eller Gud hjälper

Blodomloppet har sprungits i Stockholm på Djurgården. 0,5 mil eller en mil. Ingen vann, ingen förlorade. Alla fick medalj. Det rådde hög stämning i grönskan i skenet av en stark (äntligen framkommen!) sol. Tusentals personer, som befann sig i olika lägen av sin personlig träningskurva, gjorde bra ifrån sig. Sedan blev det picknick, fniss och hemtransport, åtminstone till T-bana Karlaplan, med Blodomloppets särskilda bussar.

Jag var med. Det var roligt. Nästa dag kände jag blodomloppet svalla i alla delar av kroppen. Det är härligt att sporta lite grann. Jag ska … fortsätta med det nu.
Men har jag blivit en bättre människa?

Mycket pengar satsas på sport från stat, kommun och enskilda. Men förändrar sport människan? Vad är nyttan med simhallar, rinkar, ridvägar, spår och fotbollsplaner mer än för ett personligt, tillfälligt välbefinnande?

(Jag till höger i bild)

En bra sak vore om alla småknattar som spelar tennis, fotboll, ishockey och går i dansskola fortsatte med det. Då skulle tid inte finnas för bråk, kontrollera vad syrran gör, snatteri och klotter – alltihop ingångar till kriminalitet, missbruk och asocialt beteende. Men ett resultat på hur många som ”räddas från utslagning” genom sporten finns inte belagt. Den fria viljan är stark. De flesta unga slutar när de blir medlemmar i gäng som gör mindre påfrestande och mer spännande saker. Dessutom är inte alla barn involverade i sport och aktiviteter utanför skolan.

Som vuxna gör vi vad alla före oss gjort oavsett fritidssport; bråkar, ställer till krig, strejkar, mobbar. Så sport är lyxigt. Det är ett tidsfördriv mellan de stora slagen mellan människor. Sport förädlar inte (särskilt många). Inte tron på Gud heller. Det är synd. För de kolossala satsningar på sport och religion som vi gör med skattemedel hade det varit fint med ett bättre resultat.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Protected with IP Blacklist CloudIP Blacklist Cloud