Följetong – Jakten på den nya människan – sista delen

VII – slutet
jakten 7a

VII
Det var en gång. Den ledde rakt in i urberget.
Utknackad av intelligenta varelser, inget krafsande av djur, tänkte professorn och lyste överallt.
Hon var inte överraskad utan full av nyfikenhet.
– Det gäller att inte ha för höga förväntningar, sade hon till sig själv.
Men förväntningarna var höga. I många år hade professorn sökt bevis för sin hypotes att det fanns andra människor än homo sapiens, parallellt levande. En ny art. Hon hade forskat på alla organ som fanns i de människor hon fick tag i, alla sorter, även de som var vänsterhänta och de som läspade.
Hjärnorna. Fötternas hud mellan tårna. Händerna, särskilt tummarna.
Hon hade finfördelat och jämfört. I bilen fanns ett digitalt bibliotek med hennes rön. Eftersom hon inte kunde ta alla prover på sig själv, för hon var själv en av de nya, det hade hon och mentorn slagit fast, hade assisterna som varit kusiner dumpit ned som regnande manna från himlen. Det var proverna från dem och mentorn som hade slutit beviscirkeln.
Frågan var, var levde de där nya människovarelserna?
Professorn tänkte sig en människosort vars utveckling hade drivits på under tiotusentals år av teknisk utveckling, kommunikation och geografiska och himmelska upptäckter. De hade varit fredliga konstruktörer av ordnade samhällen men sett dem raseras gång på gång av de underutvecklade, krigande homo sapiens.
Snabbt har det gått med de nyas utveckling, tänkte hon. Kanske de senaste mutationerna är så unga som för tiden för den industriella revolutionen. Hur som helst, det handlar om barn som föds i dag vars genmutationer har pågått under årtusenden utan att individerna gjort något väsen av sig. I varje krig, vid varje naturkatastrof, vid varje våg av sjukdomar har dessa individer klarat sig, tack vare … Ja, vad? Kunde de räkna ut faror i förväg … och medvetet gett sig iväg i tid. Ja, kanske. Kusinerna hade varit oroliga. Det hade tagit på krafterna att övertala dem att stanna en kväll till.
– Det kan vi inte, sa den milda kusinen. Det är något som …
– Vi har verkligen bråttom, sa den andra. Jag kan inte förklara men …
­Ögonen hade varit sökande, händerna rörde sig i luften och tummarna, de förlängdes som om det fanns ett sjätte varnande sinne i dem.
– Bara fem minuter, hade professorn sagt. Jag vill visa er en groda.
Och kusinerna hade fällt in sina tummar. Professorn hade inte sett deras like förrän i dag.
Den gamla målade logon på den vita huvudbyggnaden visade en tumme vars böjliga leder påminde om en skorpions upprättstående, böjliga stjärt. Och så mannen …
Professorn drog ett djupt andetag. Ett sällsamt lugn spirade inom henne och gjorde henne säker därför var hon inte rädd i gången av kompakt berg. Hon fruktade inget ont för hon var inte ond själv. Vad hon gjort var inte av ondska utan av … panik.
Var är de nya? hade hon frågat sig intill ett stadium av paranoia.
– Sky inga medel, hörde hon mentorns röst så starkt att allt runtomkring blev suddigt.
Jag ångrar inget. Nej, det gör jag inte. Så länge experimentpersonerna levde utförde jag försök som de var med på.
– Du är här för att jag är intresserad av forskning på mänskligt dna, hade hon tydligt förklarat.
– Jag vet, professorn, sa kusinen med de milda ögonen. Det är intressant.
– Hur tänker du att en mer avancerad människa borde vara?
– Vilka egenskaper som en människa behöver i framtiden?
– Just det.
– Jag tänker mig att de inte är skrikiga, rovlystna, krigiska människor utan individer som snabbt kan förflytta sig till nya platser, nytt klimat, nya förhållanden. De måste ha ett immunförsvar eftersom homo sapiens snart är resistenta mot penicillin och drabbas lätt av alla möjliga virus. Jag kan tänka mig att de kan anpassa sig efter naturens svängningar.
Det var vad professorn själv kommit fram till utan att kunna se in i framtiden. I sitt hjärta älskade hon de två kusinerna. De hade kunnat bli hennes forskningspartners om det inte vore så att de måste bli … genbanker.
– Vet du om ditt geografiska ursprung är ungefär här? fortsatte hon utfrågningen och visade fram en karta för den andra kusinen, den blyga.
– Ja. Vår anmormor är därifrån.
– Känner ni er annorlunda på något vis?
– Vad lustigt att du frågar det, sa den milda. Jag får så starka aningar om saker och ting, mer än aningar …
Ett väl utvecklat sjätte sinne, kanske ett sjunde också, slog professorn fast men högt sa hon, har du något mer att tillägga som gäller den här testen?
Den blyga vände upp händerna, ursäktande, som man gör mot oerfarna barn.
– Jo … om inte professorn tar illa upp.
– Nej. Säg bara.
– Testen är helt onödig. Den är inte kompatibel med min verklighet.
– Då är du en … av de nya … utbrast professorn utan att tänka sig för. Är det vad du tror?
Den blyga nickade. Professorn höjde ett frågande ögonbryn mot den milda.
– Jag med, sa den milda.
– Jag är väl helt säkert anonym? sa den blyga. Jag vill inte orsaka panik.
– Absolut. Anonyma, jo, det är ni bägge två.
Kusinernas dna:n visade en genkarta som var så olik homo sapiens blandade mix att det inte kunde röra sig om en variation av samma mänskliga art. De var en annan art. Kusinernas genetiska arv kom från individer i landet med bergen och dalarna.
Kusinernas dna fanns med i bilen. Liksom deras blodgrupper, skivade muskulatur, hjärnor, fortplantningsorgan, fötterna och tummarna.
Det var tungt att köra dem hem på det där viset. De var inte ensamma heller och det var det hemska, att hon inte kunde stoppa sig.
Det hade hänt två gånger under resan att professorn sett personer med känsliga fötter och flerledade tummar. Hon hade lyckats ta deras dna. En hade halsat en flaska, den andra, en kvinna i hennes egen ålder, hade lagt sin hårborste obevakad på en offentlig toalett. Båda var av den nya sorten. Professorn hade fått svar som överensstämde med vad hon väntat sig. Ändå hade hon lockat dem till sig, driven av mentorns ettriga stämma.
– Lilla vännen. Sky inga medel.
– Men jag har resultat nog. De är de nya …
– Du vet vad ska ska göra.
Hon måste in till dna-ibosomernas små korn av proteiner, den absolut innersta ribonukleinsyran, deras RNA. De hade fått kyssa grodan. I tystnaden i bilen under resan hände det att de dödade överröstade mentorns hesa röst …

Gången ringlade framåt. Professorn kunde inte gå upprätt men behövde inte krypa. När knäna ilade av smärta så att hon stönade vidgade sig gången och hon var framme vid boet.
– Det är ett… bo … för mänskliga varelser. De bodde här …
Det hade från börjat varit ett naturligt hålrum som hade hackats ur för att en familj skulle rymmas där. Professorn tog god tid på sig. Hon kunde räta på ryggen och fylldes av växande lyckokänslor, som överraskande drabbat henne när hon smög in i gången.
– De nya människorna har bott här … hur länge …
Hon såg hur århundraden hade gått. Mer än så, tusentals år. Inristade motiv på väggarna berättade om mörka tider med förföljelser av de ”stora” som professorn såg både var neandertalare och homo sapiens. Det lilla folket fick hela tiden anpassa sig, göra sig osynligt. De hade gett sig iväg och kommit tillbaka. De hade haft stora kattdjur som väktare. Med tiden hade de djuren blivit mindre, mer huskattsliknande.
Hon antecknade: alla däggdjur anpassas till nya betingelser genom evolutionen.
Katten hon sett i vingrottan förklarade allting för henne. Det var inte en huskatt utan att rovdjur som följt sina mänskliga herrar fram och tillbaka över jorden för att de två arterna hade kunnat komplettera varandras behov. Det framstod klart och tydligt på grottväggarna.
Professorn kände igen de narrativa bevisen för en helt ny mänsklig kultur. Men helt nytt, är ingenting under solen. Liknande bilder hade nyligen hittats i just en sådan här grotta.
– Homo naledi är de döpta till, sa hon som om hon inte var ensam. Man tror att de var kannibaler. Åtminstone i dåliga tider. Jag har sett hur de utvecklats bort från att äta de egna till att respektera varje individ, vuxen som barn. Men här … här händer … det nya … Fötter konstruerade för att kunna färdas i både öppen terräng som i berg, i tunnlar, i små farkoster, i vatten. Tummen utvecklas till ett redskap för sinnrika … Aha!
Hon lyste på väggen, tog ytterst små steg för att inte missa något i den fascinerande berättelsen. Det handlade om fria individer, manliga och kvinnliga, som under, kanske var det tiotusen år, fattat egna individuella beslut, för att inte dras in i rådande krig och undvika oroshärdar, förföljelse, slaveri och bli offer för vulkanutbrott och el Niños härjningar.
– De kände på sig långt i förväg som djur som känner en tsunami och räddar sig bort från havet, mumlade hon.
Professorn fångades av en grupps historia.
Individerna hade gett sig av, färdats långt över främmande hav och återvänt till ursprungslandet många generationer senare. Historien slutade med att en i familjen ringde i en mobiltelefon.
En hand lades på hennes axel. Det var en fjärils beröring, inte mer. Tummens förlängda spets krafsade försynt mot klännings tyg.
Det var vingårdens ägare.
Respektfullt bockade han. Mellan raderna av hans friska vita tänder kom en vacker ström av stavelser på det obegripliga språket.
Det är så mycket jag vill veta, tänkte hon och hoppades på en telepatisk kommunikation.
Han nickade lugnande och bjöd på en cigarrett.
Hon log och tog en. Så klart var cigaretter inte skadliga för dem. Det hade hon begripigt sedan hon var sex år.
Deras tummar krokade i varandra medan de vandrade upp i ljuset. För ingen bodde i grottor numera. Den hölls i trim som reserv, om i fall att …
På gårdsplanen var turistbussens passagerare i färd med att ge sig iväg. Professorn och vingårdens ägare vinkade adjö.
Sedan var det som om de gemensamt kom överens om att göra sig av med hennes SUV. Innehållet behövdes inte längre.
Nej, verkligen inte.
– Vi kan elda upp bilen, sa hon och hoppades bli förstådd fast de inte kunde varandras språk.
– Javisst, lilla vännen. Det måste bli ett slut på experimenten.
– Naturligtvis. Det ska inte finnas några spår av … oss.
– Precis. Det är det viktiga, förmedlade vinodlaren.
Hon kröp närmare vingårdsägaren, tätt intill. De rökte utan brådska. Hon funderade på vad hon skulle syssla med nu men beslöt att skjuta upp eventuella planer till morgondagen. Det som hon velat bevisa med sina experiment och provtagningar var besannade.
Kanske något med katten, tänkte hon förstrött. Om jag får tag i den.
Vinodlaren pekade mot hennes väska och nickade uppmuntrande.
Jovisst, tussen ur kattpälsen! Det fanns så klart dna i den.
Men – menade vinodlaren i samma andetag. Tänk om du börjar om med experimenten. Får blodad tand! Varför inte bara dra ett streck över forskningens blodiga historia. Kanske kunde du förädla vin?
Hon skrattade till. Det kändes ovanligt att skratta. Hon tyckte om det. Han också. De skrattade en stund tillsammans.
– Lilla vännen, sa han så att hon förstod varenda stavelse.
Det lät fint när han han sa det.
– Man får njuta av livet, fortsatte han som om han lyssnat av hennes bandinspelning. Det får man, även om man går upp varenda dag och jobbar i sitt anletes svett och gör dumma grejer.
– Jag ångrar en del saker, sa professorn. Det var ett par kusiner som … och några till, av bara farten.
– Ja, ja, sa vinodlaren. Spilld mjölk och allt sådant där. Vi begraver dem och vänder blad.
Hon förstod att också han hade en ryggsäck full med homo sapiens-händelser. Ingen kom undan dem på Jorden.
– Det kommer att bli en ändring på det, sa vinodlaren försynt.
Hon blev lätt om hjärtat. Rösterna försvann. Hon hade kommit hem och var välkommen., kanske mer än välkommen …
– Du är helt nödvändig, mumlade vinodlaren. Jag har väntat på en sådan som du.
Vinodlaren tände två cigarretter, gav henne en och tog henne under armen. Jagad 7
Bakom det stora huset låg en enorm pool. Det kändes naturligt att ta av sig kläderna och glida ned i vattnet. Några snabba paddeltag med fötterna och de var ensamma i ett azurblått universum.
Vad vingårdens ägare funderade på … hade hon sina aningar om och det hon gissade på fick henne att rodna.

SLUT

Ur Novellmästarnas e-antologi Förgiftad evighet som kommer på Welas förlag i april 2016
Helena Siganders hemsida

Lämna kommentar Dela inlägget:

Följetong – Jakten på den nya människan – DEL VI

VI
Jakten 6aI skuggan av ett flerhundraårigt krumbuktande lövträd stod en ivrig man på en estradliknande fyrkantig uppbyggnad som liknade en bananlåda men var av sten. Mannen var klädd i oklanderlig kostym och bländvit skjorta. På handleden gnistrade ett klockarmband då solens pilar fick träff genom den böljande trädkronan.
Hans hår var blankt, hans leende brett. Han hade en aura kring sig som fick professorn att dra in magen och skjuta fram bysten …
Den skallformen … svårt att avgöra … på det här avståndet …
Den elegante mannen vinkade turisterna till sig. Även professorn som vänt ett frågande ansikte mot mannen, som var vingårdens ägare, blev vänligen inbjuden till rundvandringen.
Vingårdens ägare var bred som en brottare över axlarna. Annars var han kortväxt och hade smala fötter. Professorn lade märke till folks fötter. Det var fötter hon studerade, tårna för att vara mer exakt. Så kallade känsliga fötter vilka inte passade i vanliga skor. Och så tummarna …
Vinodlaren hade handgjorda skor.
Av fåfänga, tänkte professorns som väl kände den mänskliga naturen, har vinodlaren beställt skor med klackar för att han inte är lång. Inte mycket längre än mig. . Och … hans tummar är platta, långa och rörliga …
– Åh!
… som stjärten på en skorpion!
Ett gurgelljud kom över professorns läppar. Det överraskade henne lika mycket som ett par damer som stod nära. Professorn gjorde en ursäktande fnittrig gest och försökte se likgiltig ut trots att hjärtat bankade i bröstet.
Ett ögonblick stannade vinodlarens blick i professorns. Som om en hågkomst slog till, vidgades vinodlarens ögon. Hans rena tandläkarleende ändrade inte form under den korta sekunden, bara stelnade som minen i ansiktet gör när någon drabbas av en tankeställare. Jakten del 3
Professorns resa hade tagit musten ur henne. Hon var kroppsligen uttröttad, själsligen uppgiven. Hon hade ingen aning om hur många gånger hon hade varit färdig att ge upp på grund av leda och besvikelser. Men den där blicken från vinodlaren, ett stänk av skräck, fick henne så alert det var möjligt för en kvinna som inte kammat sig med kam på hela dagen och smetat på läppstift, i all hast, utan att titta i spegeln.
Med en kraftansträngning ordnade hon sina anletsdrag för att dölja sin upphetsning och gäspade försynt.
Rundturen gick ned i grottorna under det magnifika huset.
Allting var urgammalt.
Turisterna och professorn fördes tillbaka till medeltida metoder i urgröpta bergrum. Vinodlaren berättade på ett språk som professorn inte begrep hur vindruvorna odlades, blandades, trampades av barfota unga flickor från byarna i dalarna och sedan tappades i gigantiska kärl av trä.
Det var inget nytt för professorn som kunde föreställa sig hur det alltid hade gått till. Hon hade studerat målningar och gamla skrifter från barnsben och kunde göra en didaktisk slutledning av det mesta.
Med ett halvt öra lyssnade hon till sorlet i gruppen medan hon granskade väggarna. Det fanns hålrum. Gick man snabbt förbi eller riktade blicken mot grottaket eller mot de gigantiska tunnorna av trä, missade man öppningarna i väggarna. De gick omlott, en optisk synvilla gjorde dem osynliga, om man inte visste vad man sökte efter.
Professorn räknade till tre öppningar. Enligt hennes forskning skulle det vara tre. Tre var det logiska. In. Ut. Reserv.
Professorn mätte med ögonmått. Hon skulle kunna klämma sig in i de smala öppningarna. Enbart hon, i gruppen.
Ja, och så vingårdens ägare.
Vinodlaren kunde vara en av de nya. Tanken bet sig fast. Professorn fick rysningar längs ryggraden. Den där tummen … Jag undrar hur hans tår ser ut?
– Titta en katt, ropade en turist på engelska.
– Han kom ur väggen, sa en annan.
– Vi har dem för mössen, sa vinodlaren på knackig engelska.
– Stilig och stor, fortsatte turisterna. Vi måste ta en bild.
Vinodlaren vred sina händer. Han skrattade nervöst.
­ – Nu går vi vidare, tecknade han med handen.
– En märklig färg på pälsen, sa en kvinna och stod kvar.
– Det är något med tassarna … sa en annan. En bakre klo? Ser ni den?
Vinodlaren hackade fram engelska glosor.
­ – Det är en speciell kattras. Röd med gröna ögon. En kattunge, faktiskt.
– Kattunge, ropade någon. Den är ju stor som en hund.
– Ja, det har ni rätt i. Min engelska är verkligen … si så där.
De såg att vinodlaren ångrade att han börjat tala om katten. Djuret ålade fram så att hela kroppen syntes. En sicksacklinje böljade från hjässan till svansspetsen. Den lyste i skarp kontrasterande färg mot den övriga pälsen och i dunklet blev resten av djuret osynligt.
Kvinnorna i gruppen drog sig undan.
– Som en orm, skrek någon.
– En skorpion, flämtade en annan.
Vinodlaren knackade på ett vinfat och fortsatte genomgången.
Katten sträckte på benen och gick stelt förbi gruppen. De gröna ögonen smalnade när kattnosen vändes mot professorn. En tass stäcktes fram, klorna kom ut och drogs tillbaka.
Det såg inte roligt ut.
– Schas, viftade professorn med sin handväska.
På marken låg en tuss från kattpälsen kvar.
Professorn blev med ens orolig. Hon visste inte varför. Det var som en ond aning drog genom nervsystemet. Hon kom i darrning.
Var det en katt? tänkte hon vimmelkantigt.
Gruppen skyndade mot utgången. Professorn som tagit stöd mot väggen blev ensam kvar i grottan. Utan att tänka på det stoppade hon pälstussen i ytterfickan på handväskan. Hon torkade av handen mot stenväggen. Det fanns en öppning där.
30 centimeter hög, måttade hon med ögonen. 40 centimeter bred.
Hon öppnade väskan och tog fram en ficklampa. Med den tänd gled hon in i öppningen.
Fortsättning följer 25 april, slutet.

Ur Novellmästarnas e-antologi Förgiftad evighet som kommer på Welas förlag i april 2016
Helena Siganders hemsida

Lämna kommentar Dela inlägget:

Följetong – Jakten på den nya människan – DEL V

V

Jakten 5aProfessorns platta, seniga fingrar satt låsta kring ratten. Nagellacket var utan anmärkning, trots att hon fixat naglarna sent på kvällen före, i skenet av ett levande ljus. Men tröttheten märktes på ögonen som låg begravda i ögonhålorna, sömnigt halvstängda, ansträngt rödstrimmiga av rinnande ögonmake och de förbannade solstrålarnas spjut rakt in i hjärnan.
Dagen segade på. Hon kom till en by. Ganska snart kunde hon avgöra om den var målet med bilkörandet, hjärtat i den kropp hon sökte. Det var den inte.
Hon fortsatte.
Vad som gjorde resan mödan värd var vissheten att geografin var den rätta.
Med lätthet kände hon igen de tecken och signaler hon utrönt genom idogt forskningsarbete. Än hade hon inte publicerat ett enda ord om sin sensationella upptäckt, de nya människorna.
Något höll henne tillbaka. Det kändes som en längtan … en vibrerande önskan och frid och frihet som inte skulle gå i uppfyllelse om hon yttrade en enda stavelse i förväg.
Professorn kontrollerade att inspelningen var igång.
– Trots att jag inte hittade några spår i föregående by måste jag vara nära, sa hon tydligt in i mikrofonen. Mycket, nära. Det är under sådana här betingelser de lever. Här råder fred. Det är ett lagom omväxlande klimat med goda förutsättningar för handel, företagande och att rota sig. De har tagit sig hit, i tysthet, alldeles säkert. Här försöker de smälta in. De väntar in …
Professorn gäspade stort.
Övertygelsen om människans undergång hade kommit till henne i en dröm. När hon vaknade verkade det så logiskt. Det fanns de som inte deltog i de utrotande krigen som pågick, insåg hon med häpnad. Det fanns de som levde fredligt utan tanke på att inte respektera varje individ. De blev fler. De där homo sapiens med olyckliga genuppsättningar var i utdöende. Det berodde inte på klimatet eller parasiter eller pester. Det berodde på deras passion för krig. De där skulle slåss till sista blodsdroppen i krig som pågick på hundratals platser på Jorden medan de nya inte gjorde något väsen av sig.
Hon tvingade sig att spärra upp ögonen.
Landskapet var mjukt och grönt. Djupa dalar bredde ut sig mellan inte särskilt höga sluttningar. Vinrankor stod kedjade i marken, rad på rad, terrass på terrass. Himlen var blå och omvälvande.
Hon hade sett alltihop under en evighet på ringlande vägar med hastighetsbegränsningar passande för cyklister.
– De nya måste märkas på något vis, fortsatte hon och försökte hålla ihop tankarna. Varför diskuteras inte det? Vad är det med alla människor? Läkare. Tandläkare. Skolfröknar. Varför reagerar de inte? De som granskar människor, barn, måste ha upptäckt fysiologiska och psykologiska skillnader. Men de otränade ser inte vad de ser. Eller vågar de inte spekulera? Mentorn vågade inte gå ut med mina rön. Han sa att det skulle orsaka panik.
– Som jag ser det, lilla vännen, sa han, finns enbart homo sapiens. Om man säger något annat blir det utrotningskrig. Panik! Som om vi var invaderade av utomjordingar.
– Vad talar du om. Utomjordingar! Det är vanlig evolution. En art försvinner. En annan art kommer. Det är inget konstigt med det. Jag har bevis.
– Håll inne med dem, lilla vännen.
Hon ägnade sig åt körningen en stund.
Högst uppe på kullarna låg med jämna mellanrum vita herrgårdsliknande hus med namn på viner på gallergrindarna. Inte än hade hon fått någon ledtråd av namnen, inte av vingårdarnas logo heller. Som historiker visste hon att de mest viktiga ledtrådarna fanns mitt framför näsan, så uppenbara att man inte lade märke till dem.
Det gällde att upptäcka dem.
– Inte sitta och sova!
Nere i dalgångarna ruvade mörka byar, den ena efter den andra. De såg likadana ut. Gamla ringmurar med valv inneslöt stenhus som hade smala höga fönster, tinnar och torn och var tätt byggda i trånga gränder. Det fanns inga krigsskador i denna del av världen, bara fredlig historia.
I varenda en av byarna hade professorn gått fram med lupp och undersökt gamla kultplatser och inskriptioner på kyrkväggar, brunnskanter och noga identifierat skulpturer med snirkliga ornament.
– 4 – 5000 år gamla, eller mer, hade hon sagt i mikrofonen efter vartenda ställe. Ja, ja. Något annat hade jag inte väntat mig här. Frågan är hur det kommer sig att dem jag söker spår efter inte har lämnat spår? Under … kanske tiotusentals år!
Professorn saktade farten och drack girigt ur vattenflaskan. Och så bar det av nedåt. En by kom inom synhåll. Professorn sa namnet i mikrofonen och klämde in bilen genom öppningen i den traditionella ringmuren. Det var knappt bilen kunde rulla fram på kullerstenarna som var oregelbundet nedklubbade på genomfartsgatorna, liksom med uppsåt att skaka om bilpassagerare och bryta benen av folk som promenerade.
– Fullständigt ogörligt att ta sig fram!
Hon gick ur bilen men hittade inga tecken på utveckling till eller tillkomst av en ny sorts människa, utan, som vanligt ganska mycket av de vanliga historiska influenserna, germanskt, moriskt, fjärran östern. Mycket känt medeltida material!
Hon kröp in i bilen.
Professorn kunde inte språket. Hon begrep ändå att skyltarna uppmanade bilägare att parkera bilen utanför stadsmurarna. Det ville hon inte göra.
I bilen hade hon allting. Datorer. Vätskor. Lackmuspapper. Elektriska mätinstrument. Ett primuskök av campingkaraktär och torra tändstickor i ett fodral. En kylanläggning. Ordning och lättillgängligt.
Det var hur hon levde under denna sin första upptäckarfärd som, trodde hon, skulle vara livet ut, för till institutionen kunde hon inte återkomma.
Tidigt uppe, sent i säng. Om dagen gjorde hon sina iakttagelser, om natten rullade hon ihop sig längst in i bilen och drog slutsatser.
Professorn hade en lista akademiska meriter å huvudets vägnar. Men fötterna var smala och känsliga. Hennes konstitution var tunn och hon var kortväxt som ett 11-års barn. Bilen var tryggheten som ett eget hem.
På Institutionen i Stockholm hade man varnat henne.
– De som är ute länge blir bilberoende. De kommer inte ur det. Som du vet har vi ett par forskarassistenter som inte velat återanpassa sig till vanligt boende. De är som uppslukade av marken, ja, deras dyra forskarbil också. Inte ett spår.
– De var mina assistenter, kom hon ihåg att hon sagt och sett lika indignerad ut som de andra på institutionen för de försvunna assistenterna uppbar både arvode och traktamente. Dugliga personer … med anmärkningsvärda egenskaper.
– De borde höra av sig, sa någon surt. Vi måste omfördela pengarna … tycker inte du det som är chef?
Hon ville inte vara deras chef. Hon packade bilen. En kväll åkte hon …
Det kändes länge sedan … Jakten 5
Professorn övervägde att ta siesta i bilen då en vit herrgårdsliknande byggnad dök upp som i ett trollslag. Det var en vingård.
Hon stannade och tog fotografier, antecknade i en bok och tänkte resa vidare men fångades av platsens skönhet. Byggnaden glänste som ett sockerslott. Spridda runt den grusade gården fanns små byggnader. Professorn kände igen kommersens boningar, vinshop, tingeltangelboden, bodegan där vin serverades med grovt bröd.
Hon stödde sig mot gallerstängslet som omgärdade vingården och masserade vaden. En turistbuss hade precis parkerat vid mangårdsbyggnaden. Ett femtontal personer gick ur bussen. De hade solhattar och solglasögon på sig, i händerna plastkort redo att handla i vinshoppen. Professorn kände till gången. Först en rundtur i källaren med vintunnorna. Sedan en generös provsmakning. Därefter gavs en god stund för att handla.
Grindarna stod öppna.
Gästfriheten lockade.
Professorn hoppade in i sin bil och svängde in på gårdsplanen. Hon hamnade mittemot vingårdens logga, en grov hand som elegant höll i ett halvfullt vinglas.
Hon strök sig över ögonen.
Det var en sirlig målning på trä. Bokstäverna var sådana man ser i kyrkliga handskrifter från tidig kristen tid. Professorn kunde knappt särskilja dem fast hon hade studerat skrifter och skriftsystem länge och faktiskt gjort ett specialarbete i nian i grundskolan om det.
– Jag är för trött i ögonen, urskuldade hon sig. Den där målningen är suddig, också. Den där tummen … Nä … Jo!
Hon steg ur bilen. Benen darrade. Med händerna stödde hon sig runt chassiet som var hett som en ugn.
Är jag nära … Är det en slump att jag hittar ett spår just som jag tänkte ge upp. Eller är detta forskningens belöning?
I en glasburk i bilen finns en sådan tumme … kanske inte helt lik men något säger mig att skeletten kan överensstämma … De där kusinerna var den felande länken. Det hade de förstås ingen aning om när jag … bad dem kyssa grodan.

Fortsättning följer 18 april…

Ur Novellmästarnas e-antologi Förgiftad evighet som kommer på Welas förlag i april 2016
Helena Siganders hemsida

Lämna kommentar Dela inlägget:

Följetong – Jakten på den nya människan – DEL IV

jakten 4aIV

Solgasset försvann för ett ögonblick. En grön dal med vindruveodlingar och olivträd stupade åt ena hållet från vägen, en bergvägg reste sig åt det andra. Bilmotorn puttrade lågmält. Det var en modern SUV med allsköns hjälpmedel för körningen.
Bilen var tryggheten, under resan. Under den senaste tiden var professorn inte säker på om hon talade in på band eller om hon talade till bilen.
Hon hade ingen annan att tala med.
Ett pipljud kom i strupen. Hon kvävde det och petade på mikrofonen. Den fungerade.
Hon fortsatte.
– Min mentors forskningshemligheter blev mina när han var död. Jag blev professor och chef och kunde hålla hårt om min egen vidunderliga upptäckt om den nya människoarten. Med jämna mellanrum producerade jag i stället artiklar om andra rön som publicerades i vetenskapliga tidningar runt om i världen.
– Hur bär du dig åt? frågade en forskarkollega när ett stort uppslag sattes upp på anslagstavlan, som inspiration för kollegorna på institutet. Involvera mig i din forskning. Tala om hur du lägger upp det. Jag kan bevara ett förtroende. Hur får du tag i blodet? I dna:t? Vad är det i burkarna?
Inspirationen blev för intensiv, märkte jag och hade svårt att hantera intresset för mitt görande och låtande. Eleverna skockades utanför min dörr. De kunde inte ignoreras.
– Vem betalar djuren? frågade främst de kvinnliga eleverna som ville ha svar med blod i, lidande och massdöd.
De fnittrade nervöst för i frågorna låg önskan att anklaga mig för någonting, det är studenttradition i Sverige. Klaga och bråka. Höll jag på med djurplågeri, korruption, okollegial verksamhet?
Jakten 2Jag gjorde alla till viljes och talade om sanningen på ett lögnaktigt och överdrivet vis som gav svärta i deras ögon.
– Det mesta handlar om tjänster och gentjänster, sa jag med blicken upp i det blå. Mer kan jag inte säga.
– Menar du att du har en budget bredvid universitetets?
– Jag har mycket utanför den här byggnaden.
– Är det något slags fiffel? Är det, det?
– Absolut inget fiffel. Jag ordnar saker och ting på egen hand. Det är det hela.
När de fått mig dit de ville, att jag avslöjat mig som egoist, skevade kvinnornas målade läppar av avsky.
– Har du inget samvete? fnös de.
– Det här måste undersökas, väste de manliga kollegorna, särskilt Olsson vars anslag rann häftigare än en springflod om våren mellan hans knubbiga fingrar, sinade på försommaren och var torrlagd flera månader före höstterminens slut.
Olsson vred sin tjurnacke röd och styv.
– Ge mig vad du har, sa han. Vi skriver nästa artikel tillsammans. Då blir det inget käbbel här.
– Jag förstår inte vad du och ni andra menar.
– Du har roffat åt dig på något vis, bölade Olsson. Vi vill se allt. Räkenskaperna, förråden, frysarna. Resultatanalyserna. Rubb som stubb!
Jag bjöd in med öppna armar.
– Som ni ser är det inte många djur, sa jag med en inre tillfredsställelse som gjorde dem osäkra. Mina slutsatser finns på intranätet, full insyn. Var så goda.
I laboratoriet kunde de inte identifiera varken levande eller död materia. När de tänkte efter fanns där inte en enda råtta. I papperen stod inget om djur. Bara blodgrupper, gentrådar, hur de biokemiska metoderna bestämde ordningen på kvävebaserna i dna:ts minsta del i cellerna och cellerna själva beskrevs, de prokaryota och de eukaryota. I räkenskaperna stod beställd blodplasma …
– Hon är inte att lita på! mumlade Olsson som fått sin uppfattning om mänskligheten formad under vistelsen i ett turkiskt fängelse medan chartergruppen tagit det säkra före det osäkra och kastat sig på första plan hem.
– Jag hörde vad du sa, sa jag. Vilka håller med Olsson?
– Jag har lite annat att göra, harklade sig någon och gruppen i mitt trekantiga rum med utsikt över en motorväg skingrades.
Jag vände dem ryggen. Jag vann alltid över kollegerna för att jag gjorde dem osäkra, snudd på spyfärdiga, för de ville veta … men de missade kärnan.
– Så länge jag minns … funderade professorn högt, har ingen ställt det två väsentliga frågorna. Den praktiska. Hur väl ska man hacka dem? Den visionärt vetenskapliga. Finns det andra människoarter än homo sapiens på Jorden?

Fortsättning följer 4 april…

Ur Novellmästarnas e-antologi Förgiftad evighet som kommer på Welas förlag i april 2016
Helena Siganders hemsida

Lämna kommentar Dela inlägget:

Följetong – Jakten på den nya människan – DEL III

jakten 3aIII

Professorn kammade tillbaka håret i pannan med ena handens fingrar. Synen av sig själv i spegeln på solskyddets baksida fick henne att djupandas. Hon var blöt av svett på huden som var slät och blek, inte precis som en tjugoåring men hon kunde tas för tjugonio.
Inte alls förgrämd och sliten, tänkte hon och blinkade mot sig själv. Han hann inte göra mig ful.
Död och begraven, var mentorn. Det hade hon sett till. Men som ett gammalt tuggummi kletade mentorn i hennes tankar och hon kunde lika lite som när han levde bli av med honom.
Hon vätte läpparna med tungan och blåste i mikrofonen innan hon fortsatte tala in på bandet. Rösten blev koncis och uttryckslös som om hon läste innantill.
– Tack och lov hann han inte reda ut skillnaderna för kollegorna, bara anspelade på fördomen om neandertalarnas blida sätt och konstnärlighet, en slags idealmänniska som gått förlorad under en plötslig och total klimatförändring mot istid för 30 000 år sedan i Europa. Alla 100-procentiga neandertalare dog ju inom en tidsrymd av tio år.
Professorn tog en klunk vatten, gasade uppför en backe och fortsatte prata in i mikrofonen.
– Jag kände så klart till att min mentor hade, i förhållande till sin storlek, en jätte i jämförelse med min lilla person, osannolikt små lungor. Min hypotes om neandertalarna, som han också tänkte sno, var att eftersom de hade extremt känsliga, små lungor blev den plötsliga ihållande iskylan under klimatförändringen deras död. Samtidigt svalt de, deras barn och gamla dog, djurlivet dog ut och de naturliga födoämnena frös bort. Min hypotes var att när klimatet blev istidsmässigt dog neandertalarna av fysiologiska skäl, varken av krig eller sjukdom. En snabb massdöd.
Lungorna fick isvatten i sig. Inte alls mycket var nödvändigt för att kyla ned hela andningsproceduren. Syretillsättningen i blodet gick förlorat. Hjärtat skadades allvarligt, hjärtfelen förstorades under kort tid eller, kanske … kanske stannade hjärtat som vid en nedfrysning i en isvak.
Om jag säger till mentorn att jag vill göra en lungmätning på honom, i vetenskapligt syfte, blir han medgörlig. Det blir intimt. Han utan skjorta, jag alldeles tätt intill.
Det var vad jag tänkte på julfesten och mitt hjärta flyttade från bröstkorgen upp till någonstans under struphuvudet och stannade där tills allt var över.
Och … funderade jag med en pepparkaka smältande i munnen, om jag sedan kopplar spirometerns munstycke, som täcker mun och näsa, till en kylare och täpper till utblåset …
-– Han dog av kylan. Min mentor, neandertalaren!
Professorn ryckte till av sin egen röst.
Vägen började stiga uppför igen, en lång kurvig bergsväg. Hennes tunga SUV sackade. Hon tryckte ned gaspedalen. Det började ila i vadmuskeln. Hon böjde sig framåt och bankade med knogen på benet.
Det är en gåta var han fick tag i en kopia av min genuppsättning, tänkte hon och satte sig tillrätta på förarsätet. Först blev han så häpen att jag såg ända in till visdomständernas tomma platser i munnen på honom.
– Vilken skillnad på våra dna:n, lilla vännen. Vilken oväntad genuppsättning du har. Alldeles egenartad. Jag kunde aldrig drömma om … du, en av de nya …
Sedan krympte han. Blicken fick den där obehagligt sneda vinkeln. Färgen svartnade.
Han var verkligen falsk.
– Jag har en teori, sa jag (som så många gånger tidigare) för att för sista gången pröva hans inställning till min forskning. Om människoevolutionen. Teorin stöds av utvecklingen hos andra primater, samtliga förändras över tid. Jag tror institutet har råd att bekosta en studie i …
Han började gå mot mig.
– Darwin, känner vi ju till … fortsatte jag och jag kommer ihåg att jag började sluddra. … liksom all annan evolutionsvetenskap som kom efter Darwin. Jag har upptäckt …
Han tryckte upp mig mot väggen, utan synbar ansträngning. Han nuddade mig knappt. Jag pressade mig själv bakåt med armarna utsträcka som en korsfäst. Det var så det fungerade, varenda gång. Med viljekraft övervann han mitt motstånd. Det blev aldrig något bråk.
Jag svalde mina tårar …
– I mitt laboratorium har vi inte tid för sagor och önsketänkande, sa han. Överlämna teoritänkandet till mig, lilla vännen. Du är inte gjord … jag menar din knappa kvinnliga kapacitet … acceptera ditt köns begränsning och gör det bra som du kan, i stället …
Andedräktens surhet var bedövande.

Efteråt frågade jag om han kunde tänka sig att låta mig mäta hans syrekapacitet, göra en jämförelse med min som vi båda insett var av ett annat slag.
Han var med på det.
– Tänker du använda spirometern, sa han tanklöst och slog sig ned på stolen framför mig så att våra ögon kom i samma höjd.
– Ja.

fortsättning följer 28 mars

 

Ur Novellmästarnas e-antologi Förgiftad evighet som kommer på Welas förlag i april 2016
Helena Siganders hemsida

Lämna kommentar Dela inlägget:

Följetong – Jakten på den nya människan – DEL II

Del II

jakten 2 aProfessorn rattade bilen med ena handen. Med den andra rullade hon morotsbiten mellan sin böjliga tumme och pekfingret.

– Att de där är på utdöende genom det kollektiva slaktandet som pågår runt om i världen, kom till mig som en blixt från klar himmel. De vet att deras barn blir krigsskadade för livet och barnens liv blir korta. De vet att de som inte deltar aktivt i krigen dör av svält och sjukdomar. Vad konstigt, sa jag till mig själv. Hur är de skapade?
Det har hänt förut i mänsklighetens historia, resonerade jag alltmer uppjagad, att en människoart dött ut. Men … mänskligheten, har aldrig dött ut. De där kommer att gå åt. Det betyder att … tanken fascinerade verkligen, att det borde finnas nya människor, en ny art. Logiken sa det, nya som lever parallellt med de där. De nya deltar självklart inte i slaktandet. De bor på andra ställen.
Genom ett sådant resonemang växte min hypotes fram.
Mentorn tänkte ta äran av mitt tänkande, det tänkte han. När tiden var mogen skulle han skriva en vetenskaplig avhandling om det. Faktiskt sa han det utan att skämmas med sin sneda blick rakt i ansiktet på mig. Som om jag måste hålla med honom, som om vi hade något ihop. Som om allt mitt var hans.

Professorn tuggade på moroten. Dess krispighet piggade upp henne.

– Usch ja, man biter hellre ihop än blir petade från sin forskarplattform, sa hon högt till doftgranen som hängde i ett trasigt snöre från backspegeln. Den ettriga jordgubbsstanken hade fladdrats bort i luftdraget under den långa bilresan.
Hon åt upp moroten, drack en klunk ur en fortfarande immig vattenflaska och sniffade kritiskt.
Den egendomligt söta odören av död var tillbaka i SUVEN. Mentorn blev spökligt närvarande, en aktad man, en man med pondus och hög stämma, och liksom i labbet, på eftermiddagarna då rutmönstret från fönstren flöt ihop till ett svart V på bortersta hyllan, började han cirkla runt henne. Hon fick anstränga sig för att inte övermannas av vanmakt. Hann hon inte hitta på en ursäkt och fly eller var inne i sitt arbete, var hon fast.
– Så länge jag inte protesterade och det blev aldrig tillfälle till det, sa hon högt i bilen, fick jag vara i fred ett tag … efteråt. Så här i efterhand kan jag se hans påtvingade intimiteter liksom mina eftergifter som en förödande turtagning i ett äktenskap med en periodare eller pederast eller misshandlare. Glömsketiden däremellan, då allt rullade på som om inget hänt, var mina mest produktiva forskarperioder. För han hade talangen att leda mig på rätt spår, fansgubben!
Professorn skrattade till, bittert.
­ – Hans gedigna hantverkskunnande har haft det goda med sig att hanteringen av liken känns naturligt. Att dissekera, strimla, stoppa i små burkar och skaka om, ibland. Följa de strimliga dna-spåren som om det handlade om något annat än en människa … Oj!
Vägen krökte sig tvärt. Professorn fick solen i ögonen. Hon tricksade med solskyddet ovanför ratten. När hon vinklat det så mycket det gick, brann ändå solen runt kanterna. Hon drog ned farten och kisade mot vägens mittlinje med svedda, tårfyllda ögon.
– Ja, ja, mumlade hon. Jag klarade mig bra. Mentorn dog en naturlig död. Det sa alla. Det var ingen som trodde något annat. Det gjordes ingen affär av att det hände från en dag till en annan fast jag trodde att det skulle bli ett stort hallabalo och gick med hjärtat i halsgropen ganska länge efteråt. Men mina fakultetskollegor tänkte som vanligt inte längre än näsan räckte. Att skära upp honom på obduktionsbordet var inte så konstigt, oss forskare emellan, och att han var död före min obduktion av honom, tog de för givet. Vad de inte funderade på var att han, på julfesten, slapp ur sig: vet ni vad? Av osch alla här har jag mescht neandertalargener.
De begrep inte att han menade mycket mer neandertalargener än någon kunnat ana. Att nu levande människor var olika, faktiskt i det närmsta olika arter, och att vi hade gedigna bevis för det.

­ – Nä, vad säger du? flinade Olsson, den idioten. Skulle du, Holmgren … ha mer i dig än vi … generella homo schapiens?
– Ja, preschis. Vi, hon (sa mentorn och pekade på mig) och jag, har upprepat dna-undersökningarna på, ni skulle bara gissa, hur många! Och resultaten … ha, ha, kommer att orsaka panik. Schkål, skitstövlar! Nu vill jag ha kredd för valet av tavlorna till fikarummet. Min konstnärlighet är större än er. Neandertalare var konstnärer, allischop!
Sedan blev det full fart inne hos oss. Alla villa kolla sitt ursprung. De flesta visade sig vara som majoriteten av mänskligheten är, en stor genandel homo sapiens och en blandad genandel av fyra, fem utdöda människoarter; neandertalare, erectus, floresiencis, idaltu, utom de två forskarassistenterna som var kusiner. Men deras dna-resultat höll vi tyst om

– Vad är det då för skillnad mellan oss och du, Holmgren? skrålade någon på julfesten och det var när mentorn tappade omdömet och började prata bredvid mun, som jag insåg att hans liv måste avbrytas.
En injektion av det extremt farliga neurotoxinet batrachotoxin från pilgiftsgrodan blev det ultimata valet.
När mentorn kom med sina blöta, febriga bakisläppar nästa dag var det en väl övervägd reflex att lyfta den gulglimrande kokogiftgrodan med de stora svarta runda ögonen och trycka den mot hans mun. Enbart att nudda grodryggen med tungspetsen är nog för att en förlamning ska verka på några sekunder.
Professorn slängde en blick på sig själv i spegeln i solskyddet.
Undrar just hur mycket han fick i sig i den kyssen? 20 mikrogram? I alla fall en i stort sett totalsövande dos. Resten gjorde spirometern …

 

Fortsättning följer 21 mars…

 

Ur Novellmästarnas e-antologi Förgiftad evighet som kommer på Welas förlag i april 2016
Helena Siganders hemsida

Lämna kommentar (5 st) Dela inlägget:

Följetong – Jakten på den nya människan – DEL I

DEL I av VII

/// – I femton år har jag tigit … tigit om allt …
Professorns frustation gjorde synliga pärlor på ratten och den lilla mikrofonen bredvid som hon talade i. Hettan i bilen förångade salivdropparna. Under ett ögonblick stirrade hon på förvandlingen och tappade tråden i monologen.
Det var inte konstigt.
Hon hade kört länge i det bergiga, krokiga landskapet som såg likadant ut hela tiden, gröna bergssluttningar och mörka dalgångar. Upp, ned, utan slut.
Men det blev obehagligt när hon tappade koncentrationen. Bilder av huvuden, fötter, avhuggna händer, började fladdra bakom pannloben … och så kom rösten …
Jakten del 1– Ta reda på sammanhangen, lilla vännen, hade mentorn framhållit från den första dagen på forskningsinstitutet utan att bekymra sig om sin dåliga andedräkt. Alla medel är tillåtna. Sky inget! Men vi håller det mellan oss. Du, lilla vännen och jag, för din hypotes är … mer än intressant. En ny människoart. Hm …
– Så, jag är inte helt ute och simmar? hade hon sagt med rodnande kinder.
– Överlämna alltihop till mig, lilla underbarnet. Vi samkör …
Hon hade inte förstått att hon ingick en pakt förrän konsekvenserna framstod med sina vidriga intimiteter.
Hon hade försökt hålla honom på avstånd. Men det hörde väl till.
Trots att det var ett tag sedan … och gubben var absolut stendöd, drog rysningar över skuldrorna och ned i hennes ryggslut.
Fasiken, också!
Den äckliga känslan var lättväckt.
– Lilla, lilla … vännen …
Den illaluktande mannen tog alla tillfällen i akt. Med huvudet en smula på sned drog han händerna över hennes bröst när han skulle lägga tillrätta resultaten, lutad över hennes dator, spärrande vägen till dörren ut, för att inte resultaten skulle förorsaka panik.
Mellan oss, harklade han sig, menas att du inte yppar ett ord om …
Han menade både forskningsresultaten som kunde orsaka panik och vad han gjorde med henne, när andan föll på.
– Jag borde ha protesterat! skrek professorn i mikrofonen som var riggad vid vindrutan med en bygel. Varför gjorde jag inte det? För att det är likadant överallt, vad en ung begåvad tjej med ambitioner ska tåla. Händer och slippriga ord överallt! På konserter, på jobbet, i simhallen … Det är översittarfasoner av män, att göra ned, skruva till, så att en kvinna inte ska tro att hon är annat än en bruksvara. Precis som om det är en rättighet att tygla kvinnor, bestämma och kväsa!
Professorn lutade sig nära mikrofonen i bilen, nu med något triumferande i rösten.
– De har det i sig, de där påflugna männen med den där överprocenten blandgener av urgamla människoarter. En fatal blandning. De är snart borta för allti…
Professorn slog handen för munnen.
– Nej, jag vågar inte säga det här på bandet. Men just de där lever i en självmordsnoja. Målet är att döda sin egen art. Det är en rättighet som de försvarar mer än sitt land, sin tro, sina barn … och kvinnor föraktar de …
Hon dunkade med knuten näve på ratten.
­– Även om de där står mittemot varandra på ett slagfält, flämtade hon, då de är fyllda av adrenalin, på topp av sin kapacitet, i väntan på anfallssignalen och osäkrar granaten genom att dra ut den första säkringen med ring, trycka upp säkringsbygeln och till sist kastar trotyldöden mot varandra, är det som om valet att döda sina artfränder är fan så mycket lättare än det andra alternativet, att respektera dem. Ja, i själva den förbannade dödens väntrum är de där fast i föreställningen om att de manliga motståndarna är jämlikar och kvinnor inte är människor. De där utplånar hellre sig själva än slutar mörda, våldta och krossa.
Att man inte dör!
Hon fläktade med klänningens vida kjoltyg vid bilpedalerna och andningen blev lugnare.
En sak som aldrig dör är kvinnligt tålamod, tänkte hon. Väntan på att gräsliga trakasserier, våld och motbjudande sex och krig ska ta slut. Det tar slut, det gör det. Det brukade ju inte ta så lång tid för mentorn. Efteråt … en respit …
Professorn drabbades av en nästan oöverstiglig lust att röka en cigarrett.
Bara en enda. Känna röken i näsan, det brända oljiga i strupen. Det vore en enkel sak att i nästa by köpa en enda … Men cigarretter kommer i paket … Hur många ciggisar fanns i ett paket? Tjugo? Femton? Tillräckligt många för att bli fast i rökandet igen. Det hade känts naturligt och smakat gott under uppväxten tills fröken i skolan tvingade henne att sluta.
– Jag har väl aldrig hört talas om att tioåriga flickor röker! Det får du sluta med!
Varför har alla tuktat mig?
Professors mod föll ned i sandaletternas skoskaft. Rösten blev skrovlig.
– Var var jag nu? Jo. Mentorn, var ett svin. Ja, ja. Men ett ynkligt svin. Han … Äsch, det hade inte varit juste att göra skandal. Anklaga honom för tafsande och det som var värre. Han skulle ha blivit ledsen … hans manlighet och allt sådant där underförstått en kvinna ska ta hänsyn till. Ingen skulle ha velat ta i det, han var en världsberömd forskare.
Hon knep ihop munnen.
Nej, anklagelsen hade slagit tillbaka mot mig, tänkte hon. Varför lät jag honom hålla på, skulle de säga. Vad säger hon? I femton år! Och de skulle inte alls fokusera på hennes utsatthet som gjort så ont, så ont … och absolut inte bry sig om att han tog livet av folk.
Professorn sträckte ut handen mot plastpåsen på passagerarsätet och krafsade fram en skivad morotsbit. Den var fuktig. Hon hade sköljt och skalat den på morgonen i tystnaden på en glest bebodd camping just när ljuset bröt genom horisontlinjens mörker. Tankarna hade varit okomplicerade så där direkt efter uppvaknandet. Först en dusch, sedan kaffe, en gryende orangeglödande förhoppning att dagens sökande skulle ge resultat.
Inte mer än så.
Men så snart mentorns skugga dök upp och färgade hennes händer mörka med hans geggiga innanmäte blev dagen lång. ///

 

Fortsättning följer den 14 februari…

/Ur Novellmästarnas vår-e-antologi Förgiftad evighet som kommer på Welas förlag i april 2016/

 

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget: