Skandal att månggifte förekommer i Sverige!

Månggifte är ett faktum i Sverige
Det är skandal.

Myndigheterna ser mellan fingrarna på de mångvigda. Det är nämligen män som är mångvigda och då blir gränspersonalen handfallen. En man med upp till fyra fruar med sig i flykten in i Sverige stoppas inte.

Det är förfärande hur lagar och förordningar sätts ur spel, för mäns skull, som medvetet kommer till ett land där månggifte, barngifte, tvångsgifte inte är tillåtet men med mössan i hand och en barnaskara bakom sig som gråter efter pappa gör myndigheterna inte det de ska, sätter ned foten!

Jag anser att Myndigheterna har all anledning att darra på manschetterna.

De mångvigdas hustrur är inte hustrur, inte ens mätresser! Ett sådant regelverk finns inte i Sverige. Vad de borde kallas har definierats i Teen Vogue, ”Why you can´t call an enslaved woman a mistress”.
Kvinnor med delad gubbe är sexslavar och tvångsgifta enligt våra lagar och normer, och de är fast i förhållanden att passa också andra kvinnors barn genom hela livet – utan chans att forma ett eget liv i Sverige.

Månggifte ska inte accepteras.
Om vad som gäller, borde den sammanvigda gruppen informeras om vid gränsen och inbördes vidta mått och steg för att lagligt kunna bo i Sverige – innan de kommer in i landet.

Nåja, säger en del lojt. Låt de mångvigda hållas. Det är deras sätt att leva. Varför inte införa månggifte i Sverige så löser sig frågan av sig själv?

Jag frågar Bertie-Bertie min vän sedan barnsben om han kunde tänka sig månggifte, en så där fyra partners i stället för en. Bertie-Bertie är homo. Han är gift med Linus.
Bertie-Berties ögon får något drömskt i bottnen vid frågan, tills han stramar upp sig.
– Jag tror inte Linus skulle gilla att fyra andra herrar delade min säng och mitt säte, säger Bertie-Bertie. Men om Linus dör, kunde jag möjligen börja på ny kula. Och bröllop är kul fester. Upp till fyra, sa du det, Helena?

Lämna kommentar Dela inlägget:

Helga Gregorius blir QUTÎ på kurdiska – 11 februari

affisch dosan kurdiskaQUTÎ, Çîroka Helga Gregorius heter min bok Dosan, Helga Gregorius berättelse som kom ut för några år sedan, på kurdiska.
Romanen handlar om en ung kvinnas politiska uppvaknande i början av 1900-talet. Kvinnor har inte rösträtt. Kvinnors underliv hålls det reda på genom skrivna och oskrivna lagar. 17-åriga Helga ”hanteras” av samhällets stöttepelare i gestaltning av doktor Glas och pastor Gregorius vilka båda har föreställningar om kvinnan som madonna eller hora.

Helga är en mes (i början). Hon kan inte vara annat som hon har uppfostrats, att lyda i Herrens tukt och förmaning samt att utbildning inte är något för en flicka. Hon drömmer om att bli sjuksköterska eller Sveriges första kvinnliga pilot – något som kan bli till nytta i det fruktade kommande kriget mot Norge (unionsupplösningen) – men till och med hennes första fling studenten från Uppsala menar att hon passar bäst som könsvarelse – att göra honom lycklig.

Dosan har blivit översatt till kurdiska. I Kurdistan pågår kamp, krig, elände och flickor har inte mycket värde i bergen om de inte krigar. Helga har ”väckt debatt bland kurder där och i förskingringen i Europa.
På lördag den 11 februari pratar jag om  Helga likasom översättaren Sabahat Karaduman. Välkomna till Kurdiska biblioteket klockan 14.00 i Alvik 11/2 i Stockholm.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Monstermorsor skrämmer skiten ur ungarna!

MonstermammaDet hände klockan 18.37 i måndags på Upplandsgatan i Stockholm. Jag gick på trottoaren ned mot Norra Bantorget då jag hör ångestfyllda skrik från trottoaren tvärsöver gatan. De skär i hjärta.t Mina nerver knorrar sig. Det är ett barn som vrålar, hjälplöst, skräckslaget.
– Mamma! Var är min mamma?
Det är en pojke. Fem, sex år, högst sju. Han är klädd i overall, mössa, vantar, kängor. En typisk innerstadspojke, välnärd och spänstig. Han är över sig av förfäran. Han snurrar runt på trottoaren. Vrider händerna, ropar efter mamma. Hon är inte där.
Så sätter han fart ned mot Norra Bantorget. Längst ned är ett övergångsställe. Stannar han inte kommer han att bli överkörd. Det går en ström av bilar där som inte ser ett litet mörkklätt barn som kommer som skjuten ur en kanon.
Hans ångestvrål ekar. De få människorna på trottoarerna gräver ned ansiktena i axlarna. De viker undan.
Jag börjar röra på påkarna. Kunde jag hinna längst ned på Upplandsgatan och genskjuta honom före övergångsstället. Nej. Jag hinner inte. Katastrofen är nära, min andning blir ett knyte i halsen.
Vid trottoarens kantsten tvärstannar pojken.
Han kröker sig av skrik som kommer stötvis ur strupen. Han är ensam och övergiven med sin fasa. Han stammar mamma, var är min mamma.
En kvinna i mammaåldern 30-40 år kommer springande från ingenstans. Hon har stått gömd. Jag har inte sett henne fast jag nagelfarit byggnaderna, gatan, trottoarerna.
Hon tar tag i pojken. Han raglar, helt slut. Hon får ett grepp om hans arm med sin ena, i den andra har hon mobilen.
– Är du hans mamma? vrålar jag över gatan.
– Ja. Jag är hans mamma, skriker hon tillbaka som om det var mitt fel att hon har en skitunge till son som strulat på hemvägen och hon har gett en läxa genom att sonika lämna honom så att det ska gå in i hans tröga skalle vem det är det är synd om här i världen.
Jag går. Detta är förstås inte min sak.

Det händer 17.55 på Birger Jarlsgatan i torsdags. Jag kommer upp ur T-banan Östermalm. Där står ett skräckslaget barn. Ansiktet är likblekt, utslätat, ögonen klotrunda och fuktiga, kroppen fastnaglad i asfalten. Mamman är borta. Han, en kille på fem, sex år klädd i mörkblå overall, vintermössa, tjocka tumvantar, ser ut att komma från goda familjeförhållanden. Han har runda kinder, som nu stramar för munnen är vidöppen av fasa.
­– Mamma! Var är min mamma?
En flod av människor är på väg till bestämda mål. De rundar pojken. Jag går fram till pojken, tar hans i kramp krökta lilla hand.
– Var inte rädd jag ska hitta din mamma, säger jag.
En annan kvinna kommer motvilligt från andra sida. Våra blickar möts.
– Du tar hand om det, säger hon och uppslukas i strömmen av människor.
Jag ser ingen mamma. Jag är sen till ett möte. Pojken är tung som ett lik. Hans blick är inte där längre. Ur munnen kommer stötvis, mamma, mamma. Bajslukt når min näsa.
– Jag ska hitta din mamma, säger jag igen. Var inte orolig, du.
Det finns ingen i närheten som ser ut som pojkens mamma. Ingen kämpar sig fram till honom i julbrådskan.
En välklädd man dyker upp.
– Mamman är där framme, väser han agenom mungipan.
Han pekar i riktning på mot Svampen på Stureplan. Sedan försvinner han.
Jag andas ut.
– Då går vi till mamma, säger jag med tillkämpat lugn.
En kvinna i mammaåldern, 30-40, finns plötsligt framför oss. Hennes eleganta kappa är uppknäppt i halsen. Sjalen lossad. Hon tilltalar mig oförskämt som om det är mitt fel att hon har en tjurnackad son som inte velat röra sig ur fläcken.
– Är du hans mamma? säger jag.
Hon sträcker fram sitt svettiga ansikte mot mig.
– En timma har vi hållit på här!
Mamman fortsätter att delge mig sitt miserabla liv. I ena handen håller hon i styret på en bakvänd sittvagn, jag kan inte se om det sitter ett barn i den eller om den är tom, i den andra håller hon mobilen.
Jag håller upp båda händerna, backar några steg och vänder dem ryggen. För det är ju inte min sak.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Dela pensionen!

old-love-dies-hard_pTvå människor ingår partnerskap. De tror de ska leva med varandra livet ut. Somliga gör det. Det ekonomiska är i sådant fall reglerat och s a s på det torra.
Andra får förhinder på vägen. De väljer att avbryta efter tio, tjugo, trettio år, kanske starta om med någon annan. I vilket fall delas det första boet.

Sedan kommer ålderns höst. Den ena partnern i den här nämnda första relationen får hög pension och lever gott, den andra, som i den första relationen tog på sig omvårdnadsrollen (som kan bestå av att jobba på ett jobb med dåligt betalt för att finansiera den andres studier, jobba deltid för att serva familjen, kanske varit sjuk en lång tid men varit pigg nog att stryka skjortor och hålla maten varm på spisen, kort sagt en person som varit stöd och grund för att den andre personen i relationen kunde göra karriär), får en låg pension.

Det låter inte rättvist. Det är dags att prata om pensioner som förvärvats i ett gemensamhetshushåll. De pensionerna borde delas lika. Har man varit gift/i en relation i X år har båda varit med om att göra pensionerna möjliga.
NY LAG , tack!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Påven och det där med myggor

zika-sverigePåven ordnade upp det där bråket, som pågått i hundratals år mellan de kristna kyrkorna på Jorden alltsedan Martin Luther spikade upp teser på en kyrkvägg på 1500-talet, häromdagen. Jättebra, himlade sig många och varför inte. Överenskommelser som underlättar livet är bra.
I de ekumeniska förhandlingarna var man förresten överens innan man träffades för man träffades för man var överens om att det är dumt att låta hårklyverier förta det där med den rätta tron.
Man hade egentligen gott om tid att tala om något väsentligt, mer än Luther, som till exempel abort!
Under tiden påven var i Lund har zikamyggan lagt miljontals ägg som kläckts till myggor som lagt ägg som kläckts till myggor som …
De där myggorna kom på tal i länder dit påven reste före han kom till oss i Lund. I de länderna försökte man få påvens välsignelse att abortera zikasmittade foster. Påven sa NEJ!

Världens kvinnor förfasade sig – men det har tydligen viftades bort, alldeles förfärligt långt bort …
Zikaviruset fördärvar foster. En kvinna som föder en zikasmittad baby kommer att få sitt liv förstört. Bebisen kommer aldrig vidare i sin utveckling. Den kommer att fjättra sin vårdare dag och natt i tio, tolv år utan att ens prestera att säga mamma. Sedan dör zikabebisen.
Till detta säger påven JA!
Tyvärr var det ingen som tog upp frågan under påvens besök. Ingen av de protestantiska biskoparna talade om för påven att kvinnors tid numera är deras egen. Inte heller visade någon stöd för Polens kvinnors kamp för fri abort.
Vad är det för slags försoning svenska protestanter ska gå med på egentligen? Har vi inte kommit ganska långt utan påven? Borde det inte vara påven som försonades med år 2016?

Lämna kommentar Dela inlägget:

Filmen Suffragette är högaktuell

Se filmen Suffragette. Känn på förtrycket! Agera!
Faktum är att somliga i Sverige inte får bestämma över sin inkomst – om de ens får ta ett arbete utanför hemmet. Somliga har inga rättigheter över sina barn. Somliga får inte välja sin partner. Somliga får inte ta körkort eller gå på annan utbildning och staka ut sin egen framtid samt lägga sig i sina barns framtidsplaner.
De där somliga är kvinnor.
Det är som före den allmänna rösträttens införande, för de där somliga, i dag i Sverige.
Det är hjärtskärande.
Det känns tungt.
Det är inte rätt.
I filmen Suffragetterna drabbar känslan av vanmakt inför diskrimineringen av kvinnor på alla plan som pågick och pågår fortfarande. Det var längesedan jag grät från första bildsekvensen till eftertexterna under en film. Det hände på Suffragetterna.
Igenkännandet var stort.
Vem av oss levande svenska kvinnor känner inte igen synsättet, att en kvinna ska tåla att bli kränkt, förbigången och helst hålla tyst om i sina åsikter. Men svenska kvinnor i dag skyddas av lagar. Svenska kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter som män. Alla utom de där somliga, vars etablering i det svenska samhället hindras av klanväsende, patriarkat, söner, bröder, män och fäder. Det är hjärtskärande, tungt och orätt.
Det borde vara en skyldighet för samtliga som väljer att invandra till vårt land att ta del av regler, lagar, värderingar som råder här – och välja bort tvångstraditionerna som håller kvinnor och barn (och män) i hårda tyglar.
Skola, myndigheter, SFI, arbetsplatser, facken, till och med på banken (!) borde ha upplysningsplikt.
(Nu blir det satir) Till min stora glädje läste jag i tidningen att ARBETSFÖRMEDLINGEN har börjat (på några ställen) med att kartlägga och validera utrikesfödda kvinnors CV:n – nu. Äntligen. Vi som har haft invandring så länge jag har levat i riket. Det är förstås konstigt att AF-tjänstemännen har styrt in kvinnor i bidragsfållan i stället för att, som de självklart gjort med invandrarmännen …

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Klansamhällen försvårar kvinnors etablering i Sverige

mellan-klan-och-stat-somalier-i-sverigeNär jag utvandrade till USA var jag mer säker på den amerikanska kulturen, attityden till frihet, jämlikhet och hur man skulle klara sig som invandrare, än när jag utvandrade därifrån och invandrade tillbaka till Sverige.
Min föreställning av USA byggde på fördomar, skvaller och min egen attityd att ”de var som vi”. Hemma i lugn och ro insåg jag att jag lämnat allt för ett liv i USA jag inte kände till i det djupare perspektivet av att lyckas, bli vuxen, ta hand om en familj med mera. Hade jag i stället utvandrat till Kina (det fanns en sådan möjlighet) hade jag mentalt och intellektuellt varit beredd på att jag inte skulle begripa någonting i det nya landet.
Men jag hade i vilket fall som helst förlitat mig på institutionerna i respektive land.
Det gör inte somalier.
Det finns 50-60 000 invandrade somalier i Sverige. De integreras inte (särskilt bra). Med jämförande somalier i andra länder startar de (männen) få företag, kommer inte in på arbetsmarknaden och lever i stor utsträckning kvar i klansamhället. Särskilt kvinnor och flickor drabbas av utanförskap. De uppfostras av fäder, makar, söner, patriarker och bröder … (och vad vet dessa herrar om möjligheter för kvinnor i Sverige?) Kvinnor har ingen rösträtt vid de rådslag som förekommer.
Klansamhälle är motsatt till statssamhälle (som Sverige är) i det mesta. I klansamhället förlitar man sig på den grupp eller subgrupp man tillhör av tradition och blodsband. Genom den får man muntlig information. Den gäller. Känslomässigt förhåller man sig till klanen som vi gjorde för 1000 år sedan. Man håller ihop, gifter sig strategiskt och understödjer varandra med pengar. En somalisk familj i dag i Sverige kan betala 2 500 kronor i månaden till andra medan de egna barnen äter mat i skolan och flingor och mjölk hemma.
Klansamhället ger allvarliga konsekvenser för somalierna i Sverige.
Hur vet jag det? Jag har läst boken Mellan stat och klan av Per Brinkemo. Den rekommenderas för politiker och dem som vill göra något åt integration och etablering av invandrare. Brinkemo redogör för sina iakttagelser och insikter under år som projektledare för Somalialand Förening.

Jag hoppas att många svenska medborgare vill manifestera sitt stöd för utlandsfödda kvinnors, flickors och mäns etablering i Sverige söndag den 17 april.
Varför inte samlas på ett torg nära dig? Börja planera nu.

Läs också min blogg på likartat tema Knepigt att bli svensk

DOCK! Vänstern drar sina slutsatser om uppsåtet med boken och misstänkliggör dess innehåll: I en indignerad artikel påstår Aftonbladet att Brinkemos tänkande tillför en annan tids. Jag är inte så säker på det. Läs själv. http://www.aftonbladet.se/debatt/article19042909.ab

Andra balanserade röster hörs i bl a.  http://sverigemotrasism.se/opinion/flyktingbloggen/2014/11/23/mellan-klan-och-stat-somalier-i-sverige/

Lämna kommentar Dela inlägget:

Varför ska svenska kvinnor vänta?

Demonstrationståg_för_kvinnorösträtten,_Göteborg_-_Nordiska_Museet_-_NMA.0032617Årets sista skälvande minuter betyder städning i almanackan, i lådor, i sinnet. Vad ska sparas? Är det goda man gjort synbart och märkbart bland allt ego! Något gott måste man väl gjort, kanske inte handlat med stora gester, men i alla fall tänkt.
Med händerna gräver man bland hopvikta hemligheter. Jag, jag, jag … Mycket har handlat om mig.
Också om samhörighet, tack och lov. Jag sätter mig rakt upp och känner efter. Jo, samhörighet har det varit, med familjen, de mina. Telefonsamtal, uppvaktningar, sådant som rinner som vatten genom fingrarna. Inget som fastnar …
Inte så mycket gjort för främlingar, jag menar så klart de kvinnor och flickor som faktiskt blivit svenskor men saknar jobb, nätverk, utbildning, vetskap om vad samhället har att erbjuda.
Nästa år ska bli annorlunda, lovar jag mig.
Solidaritet, samhörighet, systerskap – för 100 år sedan samlade sig borgerliga kvinnor till kamp för kvinnlig rösträtt. De vek sig inte för vänsterkvinnornas argument att alla män skulle få först.
Varför skulle kvinnor vänta? var slogan som samlade borgarkvinnorna,
De utrikesfödda kvinnorna i våra förorter som varken har egen inkomst eller en plan för förverkligande väntar utan slut på det. Det måste bli ett slut på DET.
Söndag den 17 april hoppas jag att moderatkvinnorna går kvinna ur huse. Det är inte klokt att det finns kvinnor, svenska medborgare, som hindras att utbilda sig, klä sig som de vill, skaffa egna pengar.
Eller hur?

Lämna kommentar Dela inlägget: