Följetong – Jakten på den nya människan – DEL I

DEL I av VII

/// – I femton år har jag tigit … tigit om allt …
Professorns frustation gjorde synliga pärlor på ratten och den lilla mikrofonen bredvid som hon talade i. Hettan i bilen förångade salivdropparna. Under ett ögonblick stirrade hon på förvandlingen och tappade tråden i monologen.
Det var inte konstigt.
Hon hade kört länge i det bergiga, krokiga landskapet som såg likadant ut hela tiden, gröna bergssluttningar och mörka dalgångar. Upp, ned, utan slut.
Men det blev obehagligt när hon tappade koncentrationen. Bilder av huvuden, fötter, avhuggna händer, började fladdra bakom pannloben … och så kom rösten …
Jakten del 1– Ta reda på sammanhangen, lilla vännen, hade mentorn framhållit från den första dagen på forskningsinstitutet utan att bekymra sig om sin dåliga andedräkt. Alla medel är tillåtna. Sky inget! Men vi håller det mellan oss. Du, lilla vännen och jag, för din hypotes är … mer än intressant. En ny människoart. Hm …
– Så, jag är inte helt ute och simmar? hade hon sagt med rodnande kinder.
– Överlämna alltihop till mig, lilla underbarnet. Vi samkör …
Hon hade inte förstått att hon ingick en pakt förrän konsekvenserna framstod med sina vidriga intimiteter.
Hon hade försökt hålla honom på avstånd. Men det hörde väl till.
Trots att det var ett tag sedan … och gubben var absolut stendöd, drog rysningar över skuldrorna och ned i hennes ryggslut.
Fasiken, också!
Den äckliga känslan var lättväckt.
– Lilla, lilla … vännen …
Den illaluktande mannen tog alla tillfällen i akt. Med huvudet en smula på sned drog han händerna över hennes bröst när han skulle lägga tillrätta resultaten, lutad över hennes dator, spärrande vägen till dörren ut, för att inte resultaten skulle förorsaka panik.
Mellan oss, harklade han sig, menas att du inte yppar ett ord om …
Han menade både forskningsresultaten som kunde orsaka panik och vad han gjorde med henne, när andan föll på.
– Jag borde ha protesterat! skrek professorn i mikrofonen som var riggad vid vindrutan med en bygel. Varför gjorde jag inte det? För att det är likadant överallt, vad en ung begåvad tjej med ambitioner ska tåla. Händer och slippriga ord överallt! På konserter, på jobbet, i simhallen … Det är översittarfasoner av män, att göra ned, skruva till, så att en kvinna inte ska tro att hon är annat än en bruksvara. Precis som om det är en rättighet att tygla kvinnor, bestämma och kväsa!
Professorn lutade sig nära mikrofonen i bilen, nu med något triumferande i rösten.
– De har det i sig, de där påflugna männen med den där överprocenten blandgener av urgamla människoarter. En fatal blandning. De är snart borta för allti…
Professorn slog handen för munnen.
– Nej, jag vågar inte säga det här på bandet. Men just de där lever i en självmordsnoja. Målet är att döda sin egen art. Det är en rättighet som de försvarar mer än sitt land, sin tro, sina barn … och kvinnor föraktar de …
Hon dunkade med knuten näve på ratten.
­– Även om de där står mittemot varandra på ett slagfält, flämtade hon, då de är fyllda av adrenalin, på topp av sin kapacitet, i väntan på anfallssignalen och osäkrar granaten genom att dra ut den första säkringen med ring, trycka upp säkringsbygeln och till sist kastar trotyldöden mot varandra, är det som om valet att döda sina artfränder är fan så mycket lättare än det andra alternativet, att respektera dem. Ja, i själva den förbannade dödens väntrum är de där fast i föreställningen om att de manliga motståndarna är jämlikar och kvinnor inte är människor. De där utplånar hellre sig själva än slutar mörda, våldta och krossa.
Att man inte dör!
Hon fläktade med klänningens vida kjoltyg vid bilpedalerna och andningen blev lugnare.
En sak som aldrig dör är kvinnligt tålamod, tänkte hon. Väntan på att gräsliga trakasserier, våld och motbjudande sex och krig ska ta slut. Det tar slut, det gör det. Det brukade ju inte ta så lång tid för mentorn. Efteråt … en respit …
Professorn drabbades av en nästan oöverstiglig lust att röka en cigarrett.
Bara en enda. Känna röken i näsan, det brända oljiga i strupen. Det vore en enkel sak att i nästa by köpa en enda … Men cigarretter kommer i paket … Hur många ciggisar fanns i ett paket? Tjugo? Femton? Tillräckligt många för att bli fast i rökandet igen. Det hade känts naturligt och smakat gott under uppväxten tills fröken i skolan tvingade henne att sluta.
– Jag har väl aldrig hört talas om att tioåriga flickor röker! Det får du sluta med!
Varför har alla tuktat mig?
Professors mod föll ned i sandaletternas skoskaft. Rösten blev skrovlig.
– Var var jag nu? Jo. Mentorn, var ett svin. Ja, ja. Men ett ynkligt svin. Han … Äsch, det hade inte varit juste att göra skandal. Anklaga honom för tafsande och det som var värre. Han skulle ha blivit ledsen … hans manlighet och allt sådant där underförstått en kvinna ska ta hänsyn till. Ingen skulle ha velat ta i det, han var en världsberömd forskare.
Hon knep ihop munnen.
Nej, anklagelsen hade slagit tillbaka mot mig, tänkte hon. Varför lät jag honom hålla på, skulle de säga. Vad säger hon? I femton år! Och de skulle inte alls fokusera på hennes utsatthet som gjort så ont, så ont … och absolut inte bry sig om att han tog livet av folk.
Professorn sträckte ut handen mot plastpåsen på passagerarsätet och krafsade fram en skivad morotsbit. Den var fuktig. Hon hade sköljt och skalat den på morgonen i tystnaden på en glest bebodd camping just när ljuset bröt genom horisontlinjens mörker. Tankarna hade varit okomplicerade så där direkt efter uppvaknandet. Först en dusch, sedan kaffe, en gryende orangeglödande förhoppning att dagens sökande skulle ge resultat.
Inte mer än så.
Men så snart mentorns skugga dök upp och färgade hennes händer mörka med hans geggiga innanmäte blev dagen lång. ///

 

Fortsättning följer den 14 februari…

/Ur Novellmästarnas vår-e-antologi Förgiftad evighet som kommer på Welas förlag i april 2016/

 

 

Kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *