Del II

Professorn rattade bilen med ena handen. Med den andra rullade hon morotsbiten mellan sin böjliga tumme och pekfingret.

– Att de där är på utdöende genom det kollektiva slaktandet som pågår runt om i världen, kom till mig som en blixt från klar himmel. De vet att deras barn blir krigsskadade för livet och barnens liv blir korta. De vet att de som inte deltar aktivt i krigen dör av svält och sjukdomar. Vad konstigt, sa jag till mig själv. Hur är de skapade?
Det har hänt förut i mänsklighetens historia, resonerade jag alltmer uppjagad, att en människoart dött ut. Men … mänskligheten, har aldrig dött ut. De där kommer att gå åt. Det betyder att … tanken fascinerade verkligen, att det borde finnas nya människor, en ny art. Logiken sa det, nya som lever parallellt med de där. De nya deltar självklart inte i slaktandet. De bor på andra ställen.
Genom ett sådant resonemang växte min hypotes fram.
Mentorn tänkte ta äran av mitt tänkande, det tänkte han. När tiden var mogen skulle han skriva en vetenskaplig avhandling om det. Faktiskt sa han det utan att skämmas med sin sneda blick rakt i ansiktet på mig. Som om jag måste hålla med honom, som om vi hade något ihop. Som om allt mitt var hans.

Professorn tuggade på moroten. Dess krispighet piggade upp henne.

– Usch ja, man biter hellre ihop än blir petade från sin forskarplattform, sa hon högt till doftgranen som hängde i ett trasigt snöre från backspegeln. Den ettriga jordgubbsstanken hade fladdrats bort i luftdraget under den långa bilresan.
Hon åt upp moroten, drack en klunk ur en fortfarande immig vattenflaska och sniffade kritiskt.
Den egendomligt söta odören av död var tillbaka i SUVEN. Mentorn blev spökligt närvarande, en aktad man, en man med pondus och hög stämma, och liksom i labbet, på eftermiddagarna då rutmönstret från fönstren flöt ihop till ett svart V på bortersta hyllan, började han cirkla runt henne. Hon fick anstränga sig för att inte övermannas av vanmakt. Hann hon inte hitta på en ursäkt och fly eller var inne i sitt arbete, var hon fast.
– Så länge jag inte protesterade och det blev aldrig tillfälle till det, sa hon högt i bilen, fick jag vara i fred ett tag … efteråt. Så här i efterhand kan jag se hans påtvingade intimiteter liksom mina eftergifter som en förödande turtagning i ett äktenskap med en periodare eller pederast eller misshandlare. Glömsketiden däremellan, då allt rullade på som om inget hänt, var mina mest produktiva forskarperioder. För han hade talangen att leda mig på rätt spår, fansgubben!
Professorn skrattade till, bittert.
­ – Hans gedigna hantverkskunnande har haft det goda med sig att hanteringen av liken känns naturligt. Att dissekera, strimla, stoppa i små burkar och skaka om, ibland. Följa de strimliga dna-spåren som om det handlade om något annat än en människa … Oj!
Vägen krökte sig tvärt. Professorn fick solen i ögonen. Hon tricksade med solskyddet ovanför ratten. När hon vinklat det så mycket det gick, brann ändå solen runt kanterna. Hon drog ned farten och kisade mot vägens mittlinje med svedda, tårfyllda ögon.
– Ja, ja, mumlade hon. Jag klarade mig bra. Mentorn dog en naturlig död. Det sa alla. Det var ingen som trodde något annat. Det gjordes ingen affär av att det hände från en dag till en annan fast jag trodde att det skulle bli ett stort hallabalo och gick med hjärtat i halsgropen ganska länge efteråt. Men mina fakultetskollegor tänkte som vanligt inte längre än näsan räckte. Att skära upp honom på obduktionsbordet var inte så konstigt, oss forskare emellan, och att han var död före min obduktion av honom, tog de för givet. Vad de inte funderade på var att han, på julfesten, slapp ur sig: vet ni vad? Av osch alla här har jag mescht neandertalargener.
De begrep inte att han menade mycket mer neandertalargener än någon kunnat ana. Att nu levande människor var olika, faktiskt i det närmsta olika arter, och att vi hade gedigna bevis för det.

­ – Nä, vad säger du? flinade Olsson, den idioten. Skulle du, Holmgren … ha mer i dig än vi … generella homo schapiens?
– Ja, preschis. Vi, hon (sa mentorn och pekade på mig) och jag, har upprepat dna-undersökningarna på, ni skulle bara gissa, hur många! Och resultaten … ha, ha, kommer att orsaka panik. Schkål, skitstövlar! Nu vill jag ha kredd för valet av tavlorna till fikarummet. Min konstnärlighet är större än er. Neandertalare var konstnärer, allischop!
Sedan blev det full fart inne hos oss. Alla villa kolla sitt ursprung. De flesta visade sig vara som majoriteten av mänskligheten är, en stor genandel homo sapiens och en blandad genandel av fyra, fem utdöda människoarter; neandertalare, erectus, floresiencis, idaltu, utom de två forskarassistenterna som var kusiner. Men deras dna-resultat höll vi tyst om

– Vad är det då för skillnad mellan oss och du, Holmgren? skrålade någon på julfesten och det var när mentorn tappade omdömet och började prata bredvid mun, som jag insåg att hans liv måste avbrytas.
En injektion av det extremt farliga neurotoxinet batrachotoxin från pilgiftsgrodan blev det ultimata valet.
När mentorn kom med sina blöta, febriga bakisläppar nästa dag var det en väl övervägd reflex att lyfta den gulglimrande kokogiftgrodan med de stora svarta runda ögonen och trycka den mot hans mun. Enbart att nudda grodryggen med tungspetsen är nog för att en förlamning ska verka på några sekunder.
Professorn slängde en blick på sig själv i spegeln i solskyddet.
Undrar just hur mycket han fick i sig i den kyssen? 20 mikrogram? I alla fall en i stort sett totalsövande dos. Resten gjorde spirometern …

Fortsättning följer 21 mars…

Ur Novellmästarnas e-antologi Förgiftad evighet som kommer på Welas förlag i april 2016
Helena Siganders hemsida