Det hände klockan 18.37 i måndags på Upplandsgatan i Stockholm. Jag gick på trottoaren ned mot Norra Bantorget då jag hör ångestfyllda skrik från trottoaren tvärsöver gatan. De skär i hjärta.t Mina nerver knorrar sig. Det är ett barn som vrålar, hjälplöst, skräckslaget.
– Mamma! Var är min mamma?
Det är en pojke. Fem, sex år, högst sju. Han är klädd i overall, mössa, vantar, kängor. En typisk innerstadspojke, välnärd och spänstig. Han är över sig av förfäran. Han snurrar runt på trottoaren. Vrider händerna, ropar efter mamma. Hon är inte där.
Så sätter han fart ned mot Norra Bantorget. Längst ned är ett övergångsställe. Stannar han inte kommer han att bli överkörd. Det går en ström av bilar där som inte ser ett litet mörkklätt barn som kommer som skjuten ur en kanon.
Hans ångestvrål ekar. De få människorna på trottoarerna gräver ned ansiktena i axlarna. De viker undan.
Jag börjar röra på påkarna. Kunde jag hinna längst ned på Upplandsgatan och genskjuta honom före övergångsstället. Nej. Jag hinner inte. Katastrofen är nära, min andning blir ett knyte i halsen.
Vid trottoarens kantsten tvärstannar pojken.
Han kröker sig av skrik som kommer stötvis ur strupen. Han är ensam och övergiven med sin fasa. Han stammar mamma, var är min mamma.
En kvinna i mammaåldern 30-40 år kommer springande från ingenstans. Hon har stått gömd. Jag har inte sett henne fast jag nagelfarit byggnaderna, gatan, trottoarerna.
Hon tar tag i pojken. Han raglar, helt slut. Hon får ett grepp om hans arm med sin ena, i den andra har hon mobilen.
– Är du hans mamma? vrålar jag över gatan.
– Ja. Jag är hans mamma, skriker hon tillbaka som om det var mitt fel att hon har en skitunge till son som strulat på hemvägen och hon har gett en läxa genom att sonika lämna honom så att det ska gå in i hans tröga skalle vem det är det är synd om här i världen.
Jag går. Detta är förstås inte min sak.
Det händer 17.55 på Birger Jarlsgatan i torsdags. Jag kommer upp ur T-banan Östermalm. Där står ett skräckslaget barn. Ansiktet är likblekt, utslätat, ögonen klotrunda och fuktiga, kroppen fastnaglad i asfalten. Mamman är borta. Han, en kille på fem, sex år klädd i mörkblå overall, vintermössa, tjocka tumvantar, ser ut att komma från goda familjeförhållanden. Han har runda kinder, som nu stramar för munnen är vidöppen av fasa.
– Mamma! Var är min mamma?
En flod av människor är på väg till bestämda mål. De rundar pojken. Jag går fram till pojken, tar hans i kramp krökta lilla hand.
– Var inte rädd jag ska hitta din mamma, säger jag.
En annan kvinna kommer motvilligt från andra sida. Våra blickar möts.
– Du tar hand om det, säger hon och uppslukas i strömmen av människor.
Jag ser ingen mamma. Jag är sen till ett möte. Pojken är tung som ett lik. Hans blick är inte där längre. Ur munnen kommer stötvis, mamma, mamma. Bajslukt når min näsa.
– Jag ska hitta din mamma, säger jag igen. Var inte orolig, du.
Det finns ingen i närheten som ser ut som pojkens mamma. Ingen kämpar sig fram till honom i julbrådskan.
En välklädd man dyker upp.
– Mamman är där framme, väser han agenom mungipan.
Han pekar i riktning på mot Svampen på Stureplan. Sedan försvinner han.
Jag andas ut.
– Då går vi till mamma, säger jag med tillkämpat lugn.
En kvinna i mammaåldern, 30-40, finns plötsligt framför oss. Hennes eleganta kappa är uppknäppt i halsen. Sjalen lossad. Hon tilltalar mig oförskämt som om det är mitt fel att hon har en tjurnackad son som inte velat röra sig ur fläcken.
– Är du hans mamma? säger jag.
Hon sträcker fram sitt svettiga ansikte mot mig.
– En timma har vi hållit på här!
Mamman fortsätter att delge mig sitt miserabla liv. I ena handen håller hon i styret på en bakvänd sittvagn, jag kan inte se om det sitter ett barn i den eller om den är tom, i den andra håller hon mobilen.
Jag håller upp båda händerna, backar några steg och vänder dem ryggen. För det är ju inte min sak.