När det är kallt må vem som helst skydda ansiktet. Man vet ju hur det känns när ispiggar torterar huden och man vill bara komma in, dra av sig eländet och dricka en kopp te. Men kylvärmande omslag är inte samma sak som hucklen.
Hucklet var en tvångshätta för kvinnor under lång kristen tid. Allra segast var det för katolska damer att få av sig hättan som i kyrkan kunde vara av spets och mycket arbetad och konstnärlig.
Hucklet signalerade kvinnlig underdånighet mot allt som tänkas kan, gudar, män, överhet.
Kvinnor skulle ha ett tak på huvudet för att synligt, särskilja sig från pojkar och män och symboliskt, stänga inne och ute tankar och idéer om jämlikhet och respekt. Men så kom hucklena av och det moderna Sverige, för kvinnornas del, började utveckla sig.
Det plågar mig att nyanlända kvinnor bär hucklen. Än mer plågsamt är att de fortsätter sedan de tagit del av svensk kvinnlig historia med frigörelsekamp, rösträttskamp, självklarheten att ha långbyxor, egna åsikter och egen lön.
De svenska kvinnorna i andra generationen invandrare som inte tar av sig hucklena visar på förakt och nonchalans för svenska kvinnors kamphistoria. Det är synd. Hucklena vrider tillbaka tiden till då kvinnor var en andra klassens medborgare. Slöja låter romantiskt men det är en tung verklighet att dess betydelse i Sverige inte diskuteras mer. Nu med #metoo hoppas jag dock på en förändring.
Jag vet att alla människor har rätt till val av klädsel och så ska det vara – men snälla, snälla … tänk på att även rättighet till egen klädkod har varit dyrköpt. Utnyttja rättigheterna som finns i vårt land för assimilation i stället för ett symboliskt fortsatt användande av ett klädesplagg som är ett hån mot de kvinnor som arbetat, i generationer bakåt, för frihet och jämställdhet. ”metoo visar att mycket finns kvar för kvinnor att kräva rätt i. Hucklena är en väg tillbaka.