Helga Gregorius blir QUTÎ på kurdiska – 11 februari

affisch dosan kurdiskaQUTÎ, Çîroka Helga Gregorius heter min bok Dosan, Helga Gregorius berättelse som kom ut för några år sedan, på kurdiska.
Romanen handlar om en ung kvinnas politiska uppvaknande i början av 1900-talet. Kvinnor har inte rösträtt. Kvinnors underliv hålls det reda på genom skrivna och oskrivna lagar. 17-åriga Helga “hanteras” av samhällets stöttepelare i gestaltning av doktor Glas och pastor Gregorius vilka båda har föreställningar om kvinnan som madonna eller hora.

Helga är en mes (i början). Hon kan inte vara annat som hon har uppfostrats, att lyda i Herrens tukt och förmaning samt att utbildning inte är något för en flicka. Hon drömmer om att bli sjuksköterska eller Sveriges första kvinnliga pilot – något som kan bli till nytta i det fruktade kommande kriget mot Norge (unionsupplösningen) – men till och med hennes första fling studenten från Uppsala menar att hon passar bäst som könsvarelse – att göra honom lycklig.

Dosan har blivit översatt till kurdiska. I Kurdistan pågår kamp, krig, elände och flickor har inte mycket värde i bergen om de inte krigar. Helga har “väckt debatt bland kurder där och i förskingringen i Europa.
På lördag den 11 februari pratar jag om  Helga likasom översättaren Sabahat Karaduman. Välkomna till Kurdiska biblioteket klockan 14.00 i Alvik 11/2 i Stockholm.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Skollagen bör skrivas om i många stycken!

skolbarnÄntligen gör regeringen något konstruktivt i demokratisk anda. Flickor och pojkar ska kunna visas i samma skolsal. De ska vistats i samma rum. Pojkars särbehandling ska ha ett slut. Deras företräde i skolrummet, i världen – är ett påhitt.
Skollagen ska ge rätt till undervisning för elever, inte för hur de är skapta under midjan.

Nu hoppas jag att riksdagen i en friserad skollag slår fast att skolledningar också anmodas ta modern forskning på allvar angående början på skoldagen. Barn i lågstadier kan börja klockan 08.00. Men barn som växer mycket i klass 6 -9 bör börja senare på skoldagen.

Det vore också bra om i skollagen slås fast att huckle, i förskolan och skolan, inte ska bäras av skolungdom under 18 år.

Elever borde också nivågrupperas alltså placeras i klasser efter förkunskaper och inte efter ålder.

Lämna kommentar Dela inlägget:

SODOMSÄPPLET – vinnare 2017 i Stockholm Läser

stockholm-laser-blogghuvud

Romanen Sodomsäpplet handlar om en homosexuell ung man i slutet på 50-talet. Boken kom ut 1968. Man kan säga att författaren, Bengt Martin (död 2010), var 1968-års Jonas Gardell.
Uppståndelsen var stor. Farhågor om att bli smittad av homo- och bisexualitet  m m fanns med i kommentarerna. På den tiden hängde det kvar att homosexualitet var en sjukdom som kunde botas med piller och psykbehandling eller att utövarna hade sex med varandra på trots mot det rådande.

Sodomsäpplet 20171944 blev det lagligt med samkönade relationer i Sverige. Men riktigt okej var det inte på länge.Bengt Martin porträtt 60-talets stora ungdomsrevolt handlade om frihet. Inga krig. Love, love, love … och inte bort med familjen men en utvidgning att ta in de ensamma i gemenskaper. Först då började homosexuella ”komma ut” men de hade det inte lätt. Sodomsäpplet har blivit en kultbok från den tiden.

Som alla vet är andras sexualitet ”allas” angelägenhet i Sverige liksom i många länder i världen. Aftonbladets karta från 27 juli 2015 kan studeras med lika delar harm som intresse. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21143976.ab

Läs mer om STOCKHOLM LÄSER som jag skapade 2001. “Världens största” bokcirkel.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Moderata muskler

MusklerAnna Kinberg Batras besked om att Löfvens regerings dagar är räknade rör inte bara om i en puttrande gryta utan lockar också till smakprov på konkreta moderata mål. Med blåstyre blir det polisjakt på de kriminella gängen, straff för dem som hindrar blåljuspersonal i arbete, fler av den miljonen som har bidrag i dag i arbete och snabbt bostadsbyggande.

Jaa, varför inte. Det vore skönt liksom en rättvisesänkning av skatten för pensionärerna, den där orättvisa 1,6 procenten.

Media är inte överväldigad av M:s bestämda målinriktning. Konstigt egentligen. Det borde inte ens för journalister ha kommit som en överraskning att de flesta av oss har lagt socialismen bakom oss, längst inne är svensken liberal.

70 procent mot 29 (lördag 21/1 klockan 10.30) gillar AKB:s muskler i en pågående omröstning på Aftonbladets sida http://www.aftonbladet.se/debatt/a/anqa2/darfor-maste-vi-byta-ut-regeringen–snabbt/   DELTA!

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

I en sfi-lärares huvud under jullovet

Vi sfi-lärare har jullov. Vi har jobbat med de nyanländas språkförbättringar i svenska och integration. På min har gott renommé.
Det har gått ganska bra, som vanligt i höst. Min kollega fick förstås en kalldusch. Hon hade arbetat med Vasa, det gamla vraket. Du vet hur det går till. Cirkelmetoden, grammatik som sjunka, sjönk sjunkit, och rent tjat. Vasa. Vasa. Vasa.
Så åkte gruppen på studiebesök till Vasamuseet.
– Läraren, sa en elev direkt de kom in. Titanic.

Jag smålog inombords då jag hörde historien i personalmatsalen nästa dag. Jag har koll på min in- och utlärning. Just vid denna tid hade jag i min klass en ambitiös satsning på vikingatiden.
Vad är egentligen en nytillkommen utan kunskap om denna tid på 800-talet?
Vi fördjupade oss i vikingafärder hit och dit, Birkas betydelse och ristade våra namn med futharkens runor. Sedan begav vi oss till Historiska museet. Ett mycket lyckat studiebesök. Ombord på bussen efteråt, kom en seriöst studerande man från Eritrea fram till min plats.
– Läraren, sa han. Vad är vikingar för något?

God Jul

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Välbehövt jullov för sfi-lärare

vikingarVi sfi-lärare har jullov. Vi har jobbat med de nyanländas språkinlärning i svenska och integration. På min skola har vi gott renommé.
Det känns bra.
Det har dessutom gått ganska bra, som vanligt i höst.
Min kollega fick förstås en kalldusch. Hon hade arbetat med Vasa, det gamla vraket. Du vet hur det går till. Cirkelmetoden, grammatik som sjunka, sjönk sjunkit, och rent tjat. Vasa. Vasa. Vasa.
Så åkte gruppen på studiebesök till Vasamuseet.
– Läraren, sa en elev direkt de kom in. Titanic.
Jag smålog inombords då jag hörde historien i personalmatsalen nästa dag. Jag har koll på min in- och utlärning. Just vid denna tid hade jag i min klass en ambitiös satsning på vikingatiden.
Vad är egentligen en nytillkommen utan kunskap om denna tid på 800-talet?
Vi fördjupade oss i vikingafärder hit och dit, Birkas betydelse och ristade våra namn med futharkens runor. Sedan begav vi oss till Historiska museet. Ett mycket lyckat studiebesök. Ombord på bussen efteråt, kom en seriöst studerande man från Eritrea fram till min plats.
– Läraren, sa han. Vad är viking för något?
God Jul

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Monstermorsor skrämmer skiten ur ungarna!

MonstermammaDet hände klockan 18.37 i måndags på Upplandsgatan i Stockholm. Jag gick på trottoaren ned mot Norra Bantorget då jag hör ångestfyllda skrik från trottoaren tvärsöver gatan. De skär i hjärta.t Mina nerver knorrar sig. Det är ett barn som vrålar, hjälplöst, skräckslaget.
– Mamma! Var är min mamma?
Det är en pojke. Fem, sex år, högst sju. Han är klädd i overall, mössa, vantar, kängor. En typisk innerstadspojke, välnärd och spänstig. Han är över sig av förfäran. Han snurrar runt på trottoaren. Vrider händerna, ropar efter mamma. Hon är inte där.
Så sätter han fart ned mot Norra Bantorget. Längst ned är ett övergångsställe. Stannar han inte kommer han att bli överkörd. Det går en ström av bilar där som inte ser ett litet mörkklätt barn som kommer som skjuten ur en kanon.
Hans ångestvrål ekar. De få människorna på trottoarerna gräver ned ansiktena i axlarna. De viker undan.
Jag börjar röra på påkarna. Kunde jag hinna längst ned på Upplandsgatan och genskjuta honom före övergångsstället. Nej. Jag hinner inte. Katastrofen är nära, min andning blir ett knyte i halsen.
Vid trottoarens kantsten tvärstannar pojken.
Han kröker sig av skrik som kommer stötvis ur strupen. Han är ensam och övergiven med sin fasa. Han stammar mamma, var är min mamma.
En kvinna i mammaåldern 30-40 år kommer springande från ingenstans. Hon har stått gömd. Jag har inte sett henne fast jag nagelfarit byggnaderna, gatan, trottoarerna.
Hon tar tag i pojken. Han raglar, helt slut. Hon får ett grepp om hans arm med sin ena, i den andra har hon mobilen.
– Är du hans mamma? vrålar jag över gatan.
– Ja. Jag är hans mamma, skriker hon tillbaka som om det var mitt fel att hon har en skitunge till son som strulat på hemvägen och hon har gett en läxa genom att sonika lämna honom så att det ska gå in i hans tröga skalle vem det är det är synd om här i världen.
Jag går. Detta är förstås inte min sak.

Det händer 17.55 på Birger Jarlsgatan i torsdags. Jag kommer upp ur T-banan Östermalm. Där står ett skräckslaget barn. Ansiktet är likblekt, utslätat, ögonen klotrunda och fuktiga, kroppen fastnaglad i asfalten. Mamman är borta. Han, en kille på fem, sex år klädd i mörkblå overall, vintermössa, tjocka tumvantar, ser ut att komma från goda familjeförhållanden. Han har runda kinder, som nu stramar för munnen är vidöppen av fasa.
­– Mamma! Var är min mamma?
En flod av människor är på väg till bestämda mål. De rundar pojken. Jag går fram till pojken, tar hans i kramp krökta lilla hand.
– Var inte rädd jag ska hitta din mamma, säger jag.
En annan kvinna kommer motvilligt från andra sida. Våra blickar möts.
– Du tar hand om det, säger hon och uppslukas i strömmen av människor.
Jag ser ingen mamma. Jag är sen till ett möte. Pojken är tung som ett lik. Hans blick är inte där längre. Ur munnen kommer stötvis, mamma, mamma. Bajslukt når min näsa.
– Jag ska hitta din mamma, säger jag igen. Var inte orolig, du.
Det finns ingen i närheten som ser ut som pojkens mamma. Ingen kämpar sig fram till honom i julbrådskan.
En välklädd man dyker upp.
– Mamman är där framme, väser han agenom mungipan.
Han pekar i riktning på mot Svampen på Stureplan. Sedan försvinner han.
Jag andas ut.
– Då går vi till mamma, säger jag med tillkämpat lugn.
En kvinna i mammaåldern, 30-40, finns plötsligt framför oss. Hennes eleganta kappa är uppknäppt i halsen. Sjalen lossad. Hon tilltalar mig oförskämt som om det är mitt fel att hon har en tjurnackad son som inte velat röra sig ur fläcken.
– Är du hans mamma? säger jag.
Hon sträcker fram sitt svettiga ansikte mot mig.
– En timma har vi hållit på här!
Mamman fortsätter att delge mig sitt miserabla liv. I ena handen håller hon i styret på en bakvänd sittvagn, jag kan inte se om det sitter ett barn i den eller om den är tom, i den andra håller hon mobilen.
Jag håller upp båda händerna, backar några steg och vänder dem ryggen. För det är ju inte min sak.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Kusindrottningars vånda på Livrustkammaren

Drottningar LivrustkammarenHäromkvällen upplevde jag något annorlunda. Det var ångesten, frustrationen, avundsjukan och ömheten mellan de två kusindrottningarna Elisabeth I och Maria Stuart f.d. drottning av Frankrike som egentligen inte ville ta livet av varandra. Eller OM de ville det, ville de inte att det skulle ske … just nu.
Politiskt våld och nödvändighet sätts på sin spets.
Perplext, episodiskt, poetiskt och burdust gestaltades tiden före Mary Stuarts halshuggning och, i ett flor av vitt, evigheten i himmelen genom två drottningröster och en narrgubbes. Föreställningen är en kedja av händelser i koncentrat. Ombyten av dräkter, (och hur det gått till avslöjas i slutet), sång och musicerande driver skeendet framåt. Det är bara att luta sig tillbaka och låta ödena besannas.
Drottningarna – återupprättelsen av Ingela Karlsson är en teaterföreställning om återupprättelse av renässansdrottningarna Elisabeth I, Maria Stuart och andra oskyldigt dömda. Nyckelordet är respekt, som betyder att se på nytt på latin. Låt varje människa själv hitta sin egen trappa till “Stairway to heaven”!
I rollerna: Drottning Elizabeth I – Ingela Karlsson
Mary Stuart – Maria Baczynski
Sir Walsingham, Mr Knox – Vladimir Dikanski
Ges 14/1, 18/3
Livrustkammaren, Stockholms Slott.
På bilden: Maria Baczynski, Vladimir Dikanski, Helena Sigander

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

I AM ALAN

Jag upplåter i dag min blogg till Sabahat Karaduman och Mustafa Özçelik
vars budskap får stå för dem. I en konfliktfylld del av världen med komplicerade allianser och en historik som inte många i Sverige har kunnat följa är ett ställningstagande på sådana grunder inte vad jag gör. Men ett dödat barns röst måste ges plats … /Helena Sigander
Alan fotoAlan och Cemile Alan cemile

FOREWORD FOR THE INTERNATIONAL MEDIA av Sabahat Karaduman

Musata Özçelik is the leader of the Kurdistan Freedom Party (Partîya Azadîya Kurdistanê – PAK) which was founded at the end of the 2014.
The main ideology of the party is a free Kurdistan, and it is on this ideology that the party always calls for unity within the Kurds. The party manifesto focuses on the Northern Kurdistan region.
Since the foundation of PAK until now, it has made visible and noticable progress and it has made a secure place in the fight for a free Kurdistan.
The party is calling on unity within Kurds at every opportunity. It says: “Those who can unite should unite. If they can’t unite, they need to build an alliance. If they can’t build an alliance they should try to establish and build a dialogue. If they can’t do any of the above they should not oppose one another in a hateful manner.
When Alan’s body was found on the shore and the pictures of his lifeless body arose in the media all over the world, the leader of PAK Mustafa Özçelik had written about Alan with tears running down his cheeks. Alan was only three years old.
A few days later it was Cemile from Cizîra Botan this time that was killed and her body had to be kept in a freezer for days as the Turkish authorities wouldn’t let people bury their dead in the Northern Kurdistan.
And Alan had returned; this time as Cemile. Mustafa Özçelik has written this time about Cemile but in Alan’s words. These words come from the pain in his heart with his tears dripping down on the keyboard, as he once told me. The first one is called “My name is Alan” and the second one is called “ I was Alan but now I am Cemile from Cizîra Botan.”

I have translated both of his writings because I believe that both articles effectively describe the situation of the Kurds in a very clear and emotionally powerful way. They describe the pain and atrocity that the Kurds are faced with due to being stateless. Within the articles there is a cry for unity within the Kurdish community and a plea for support from the world. I wanted that the whole world to also get the opportunity to read and engage with them, so that we are one step closer to there being no more Alans and no more Cemiles. (S K)

 

My name is Alan by Mustafa Özçelik

I am asleep on the shore with waves of silence crashing down on me, the silence of the humanity. I can neither hear, nor feel the lapping waves or the sea breeze. I can’t hear the sound of the seagulls; nor can I feel the rays of the sun. I can’t hear anything. I can’t feel anything.
I am a child, 3 years old. They named me Alan. I am lost in the sea’s shameful foam. This time it is the shame of the humanity that has produced the foam in the sea and not the waves.
I know that you are writing poems for me, you are drawing pictures of me. You are talking about human rights… You are talking about my Kurdish ethnicity; the misfortune and ill fortune of my people – Kurds. You are mourning for me and for us.
And my mother; Oh! Dear Mother! I know that she was dead before me. How do I know? Well I know … I can feel it as I know her so well; from the time she embraced me and started to breast feed me. I know that she is alive but dead at the same time. I know that you talk about her; you say how unfortunate, how wretched she must be. You continue with that. What you can’t see is that it is you all who actually are the miserable ones.
I can’t hear those embellished words or those worn-out sayings anymore. I won’t be able to watch your play anymore. But for once, just for once put your sons or daughters in my place and then watch it yourselves! Look at your lifeless child! But I suspect there is no humanity left, as I am but one act in this farce of a play.
That is enough! I am calling the Kurdish leaders and wise men; you haven’t built a country for me and other children like me. Try at least to build a country for those who are alive. It is time to stop being petty and being selfish. Become united. Do not lose the chance of creating your own country, the chance that is waiting on your door step.
My name is Alan… I am a three year old child. I am from Kobani, from Mahabad … I am from Sengal, from Halabja, from Amed… I am from Kurdistan.
Don’t let any more Alans become a victim on the shores of statelessness or a victim of mankind’s cold-bloodedness. All I want from you is a country.
03/09/15

 

I was “Alan” but now I am “Cemile” in Cizira Botan by Mustafa Özçelik

I was “Alan” but now I am “Cemile” in Cizira Botan. My corpse, wrapped in icicles, hurts my mother’s heart.
My heart is frozen. Whatever humanity that still remains has become numb… I was Alan but I am no longer stranded on a beach. I am now lying in a box, embraced by a blanked of frost. I have changed my name, now I am Cemile…
They have become the angels of our death and for this I do not want to entrust my heart to a land that takes so many of our hearts.
I came back but you weren’t aware of me. You didn’t see me.
Yes, I am Alan…
I got to know many people like myself here. I didn’t know who they were and where they were from. I don’t even know where it is that I have come to but it is a very beautiful place.
I don’t speak the same language as some of them but the funny thing is that I understand everything they say and do.
Then I got to know that one is from Hiroshima, one is from Vietnam, one is from Halabja and one is from Dersim. There are children like me from all over the world. They described their own countries and cities. They said:
“Here, you stay the same as you are now. Here, you don’t grow up.” How nice. You don’t grow up and you don’t become dirty and nasty.
Like always, my mum didn’t leave me on my own. I knew that she would come here before me… See, there is her bosom rubbing gently and warming my face again.
Where are you? Where are those who were drawing my pictures in order to do my sculpture? Those people whose tears were mixing up and foaming together with the waves, where are you all?
I was ashamed when I saw that you weren’t the same this time. I then realised that all that crying, all that mourning and sadness was just for show. It was a role for a play.
But again where are those true-hearted and devoted people who were watering my grave with their tears… I am here … but this time embraced by a blanked of frost. I can’t hear you; nor can I feel my mother’s tears on my cold body.
Where are you all?
Are you blind? Is there no sympathy left in your frozen hearts? Can’t you speak? Why don’t you say `my sweetheart` like my mother used to say.
Here, where I have reached, my friends welcomed me and greeted me. They turned their hearts into an agal and put it on my head. The child from Halabja said: “You know that mankind was made from the earth. Clean and pure, mankind opened its eyes. But in the dirtied hands of unclean minds, mankind drowned and suffocated.
I had thought that our soiled species with its own disgrace had drowned with me in the sea. And so my soul felt lighter. But the angel of death had once again woken up; this time returning to Cizira Botan.
I was Alan, but now I am Cemile in Cizira Botan. With my cold body wrapped in icicles in a box I am hurting my mother`s heart again.
08.09.2015

 

 

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

SORTITUTION – folkets granskare

frihetDet stora samtalsämnet fram till valet 2018  kommer att bli vad är demokrati, egentligen.
Så mycket som händer!
Så mycket som folk menar är både rätt och fel! Vem ska man tro på? Vilket parit inger förtroende. Är partiernas program taktik för att gripa maken eller är det vårt väl och ve det handlar om?

Vem känner inte igen sig?

Populister menar att det är klart med demokratiutvecklingen. De har hittat sina spår och lever som om inga nya tankar om jämställdhet, rättvisa och yttrandefrihet kan diskuteras.

Forskningen visar på utvecklingar av demokratin. En är sortitution. Det är när en slumpvis utvald grupp människor av ”folket” får ett utredningsuppdrag. Gruppen får använda vilka ”hjälpmedel” de vill som forskare, andra utredare, ideologer m m.
Är det inte dags för folkets röst! En motvikt behövs till proffsutredare vars gränser har varit bestämda från början när det gäller nya lagar och förordningar.
Eller hur?

Lämna kommentar Dela inlägget: